[1] Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.
[2] Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.
[3] Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:
[4] Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.
[5] Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.
[6] Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
[7] Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
[8] Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.
[9] De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.
[10] Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.
[11] Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.
[12] Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.
[13] Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.
[14] Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.
[15] Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.
[16] Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.
[17] Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.
[18] Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.
[19] Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
[20] På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,
[21] till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.
[22] HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
[23] Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.
[24] Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
[25] Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,
[26] när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.
[27] När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,
[28] när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,
[29] när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar—
[30] då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;
[31] jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.
[32] Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.
[33] Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.
[34] Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
[35] Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.
[36] Men den som går miste om mig han skadar sig själv; alla de som hata mig, de älska döden.