[1] Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:
[2] Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.
[3] Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.
[4] Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.
[5] De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.
[6] Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.
[7] Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.
[8] Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.
[9] Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt.
[10] En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.
[11] På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.
[12] Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.
[13] Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.
[14] Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.
[15] Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.
[16] Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.
[17] Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.
[18] Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.
[19] Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.
[20] För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.
[21] Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
[22] Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.
[23] Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.
[24] Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.
[25] Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.
[26] Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.
[27] Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.
[28] Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:
[29] “Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.”
[30] Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.
[31] Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.