[1] På den dagen ska man sjunga denna sång i Juda land: Vi har en stark stad. Frälsningen gör han till murar och värn.
[2] Öppna portarna och låt ett rättfärdigt folk tåga in, ett folk som förblir troget.
[3] Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid, för han förtröstar på dig.
[4] Förtrösta på Herren för evigt, för Herren Herren är en evig klippa.
[5] Han störtar ner dem som tronar den stolta staden ödmjukar han. Han slår den ner till jorden, han tar ner den i stoftet.
[6] Den trampas ner under fötterna – fattigas fötter, svagas steg.
[7] Den rättfärdiges väg är jämn. Du, den Rättvise, jämnar den rättfärdiges stig.
[8] Ja, på dina domars väg, Herre, väntar vi dig. Ditt namn och din ära är vår själs längtan.
[9] Min själ längtar efter dig om natten, anden i mig söker dig, för när dina domar drabbar jorden lär sig världens invånare
[10] När den ogudaktige får nåd lär han sig inte rättfärdighet. I det land där rätt skulle råda handlar han orätt,
[11] Herre, din hand är upplyft, men de ser det inte. De ska se din iver för folket och blygas, den eld som är avsedd för dina fiender ska förtära dem.
[12] Herre, du ska ge oss frid, för allt som vi har uträttat har du utfört åt oss.
[13] Herre vår Gud, andra herrar än du har härskat över oss, men bara genom dig prisar vi ditt namn.
[14] De är döda, de får inte liv igen, deras andar kan inte uppstå. Därför har du gripit in och förgjort dem, du har utplånat minnet av dem.
[15] Du har förökat folket, Herre. Du har förökat folket och visat dig härlig, du har utvidgat landets alla gränser.
[16] Herre, i nöden sökte de dig, de utgöt tysta böner när din tillrättavisning drabbade dem.
[17] Som en havande kvinna våndas när hon är nära att föda och ropar ut sin smärta, så är det med oss inför dig, Herre.
[18] Vi var havande och våndades, men vi födde vind. Vi har inte gett landet frälsning, och ingen föds till att bo
[19] Dina döda ska bli levande, mina dödas kroppar ska uppstå. Vakna upp och jubla, ni som bor i stoftet, för din dagg är ljusets dagg, och jorden ska ge igen
[20] Kom, mitt folk, och gå in i dina kamrar, stäng igen dörrarna efter dig. Göm dig ett litet ögonblick tills vreden har gått förbi.
[21] För se, Herren kommer ut ur sin boning för att straffa jordens invånare för deras missgärning. Jorden ska blotta sina blodskulder och inte längre dölja sina dräpta.