[1] Profetia om Moab. På en natt är Ar-Moab ödelagt och förstört. På en natt är Kir-Moab ödelagt och tystat.
[2] Han går upp till sitt tempel, till Dibon och upp på offerhöjderna för att gråta. Över Nebo och Medeba jämrar sig Moab, alla huvuden där är rakade, alla skägg avskurna.
[3] På deras gator har man svept sig i säcktyg. På deras tak och på deras torg jämrar sig alla, medan tårarna rinner.
[4] Heshbon och Eleale höjer sorgerop, det hörs ända till Jahas. Därför jämrar sig Moabs krigare, deras själ våndas i dem.
[5] Mitt hjärta sörjer över Moab. Flyktingarna därifrån flyr till Soar, till Eglat-Shelishija. Under gråt stiger man upp på Halluhits höjd, på vägen till Horonajim höjs sorgerop över förstörelsen,
[6] för Nimrims vatten blir torr ödemark, gräset torkar bort, brodden vissnar, inget grönt finns kvar.
[7] Resten av sina ägodelar, sina sparade tillhörigheter, bär man därför bort över Pilträdsbäcken.
[8] Sorgeropen ljuder runt om i Moabs land. Deras jämmer når till Eglajim, deras klagan till Beer-Elim.
[9] För Dimons vatten är fulla av blod, men ännu mer ska jag låta drabba Dimon: ett lejon för den som kommer undan från Moab och för dem som finns kvar i landet.