[1] Sänd lamm till landets herre från Sela genom öknen till dottern Sions berg.
[2] Som flyende fåglar utkastade ur fågelboet kommer Moabs döttrar till Arnons vadställen.
[3] "Ge oss råd, döm oss rättvist. Låt din skugga vara som natten nu mitt på dagen. Göm de fördrivna, röj inte flyktingarna!
[4] Låt Moabs fördrivna bo hos dig, var ett gömställe för dem undan fördärvaren. När utpressaren inte finns mer, skövlingen är slut och förtryckaren försvunnen ur landet,
[5] då ska en tron befästas genom nåd. I trohet ska en furste sitta på den i Davids hydda, en som söker det rätta och främjar rättfärdighet."
[6] Vi har hört om Moabs stolthet, hur stolt han är, om hans högfärd, högmod och våldsamma vrede, och hans tomma skryt.
[7] Därför ska Moab jämra sig över Moab. Alla ska jämra sig. Över Kir-Haresets russinkakor ska ni sucka i djup bedrövelse,
[8] för Heshbons fält tynar bort, liksom Sibmas vinstockar. Deras ädla druvor slogs till marken av folkens herrar. Deras rankor nådde och bredde ut sig i öknen, deras grenar sträckte sig ut över havet.
[9] Därför gråter jag över Sibmas vinstockar, så som Jaeser gråter. Med mina tårar tänker jag dränka dig, Heshbon, Glädjeropen över din mogna frukt och din kornskörd har upphört.
[10] Glädje och fröjd har försvunnit från de bördiga fälten och i vingårdarna hörs ingen sång, inget jubel. Ingen trampar vin i pressarna, på glädjeropen har jag gjort slut.
[11] Därför klagar mitt inre som en harpa över Moab, mitt innersta över Kir-Heres.
[12] För hur Moab än träder upp på offerhöjden och arbetar sig trött där, hur han än går till sin helgedom och ber, så uträttar han ingenting med det.
[13] Detta är det ord som Herren på den tiden talade om Moab.
[14] Men nu har Herren åter talat och sagt: Inom tre år, så som daglönaren räknar åren, ska Moab i sin härlighet förnedras med alla sina stora skaror. Och det lilla som blir kvar ska vara obetydligt och maktlöst.