[1] Min son, ge akt på min vishet, vänd ditt öra till mitt förstånd,
[2] så att du tar vara på goda råd och dina läppar bevarar kunskapen.
[3] Av honung dryper en trolös kvinnas läppar, halare än olja är hennes mun.
[4] Men till sist blir hon bitter som malört, skarp som ett tveeggat svärd.
[5] Hennes fötter styr ner mot döden, till dödsriket drar hennes steg.
[6] På livets väg tänker hon inte, hennes stigar leder vilse utan att hon märker det.
[7] Lyssna nu på mig, ni barn, vik ej bort från min muns tal.
[8] Låt din väg vara fjärran ifrån henne, kom inte nära dörren till hennes hus.
[9] Ge inte din kraft åt andra, dina år åt en grym herre,
[10] om inte främlingar skall mätta sig av din rikedom och ditt arbetes frukt hamna i en annans hus,
[11] så att du själv till slut måste sucka, när din kropp och ditt hull tynar bort,
[12] och säga: ”Hur kunde jag hata förmaning, hur kunde mitt hjärta förakta tillrättavisning!
[13] Varför lyssnade jag inte till mina lärares röst, varför vände jag inte mitt öra till dem som undervisade mig?
[14] Hur nära var jag inte att drabbas av allt ont mitt i den församlade menigheten.”
[15] Drick vatten ur din egen brunn, det vatten som rinner ur din egen källa.
[16] Skall dina källor strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?
[17] Nej, det är dig de tillhör och ingen främmande jämte dig.
[18] Må din brunn vara välsignad, och gläd dig över din ungdoms hustru,
[19] den älskliga hinden, den behagfulla gasellen. Må hennes barm alltid förnöja dig, hennes kärlek ständigt berusa dig.
[20] Min son, varför skall du berusas av en främmande kvinna och sluta en annans hustru i din famn?
[21] Inför HERRENS ögon är en människas vägar uppenbara, han ger akt på alla hennes steg.
[22] Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.
[23] Han måste dö i brist på förmaning, genom sin stora dårskap går han vilse.