[1] Min son, lyssna till min vishet, vänd ditt öra till min klokhet,
[2] så att du tar vara på gott omdöme och dina läppar bevarar kunskapen.
[3] För en trolös kvinnas läppar dryper av honung, hennes mun är halare än olja,
[4] men till sist blir hon bitter som malört, vass som ett tveeggat svärd.
[5] Hennes fötter styr ner mot döden, till dödsriket drar hennes steg.
[6] På livets väg tänker hon inte, hennes stigar leder vilse utan att hon märker det.
[7] Lyssna nu på mig, barn, vik inte bort från min muns ord.
[8] Låt din väg gå långt från henne, kom inte nära dörren till hennes hus.
[9] Annars får du ge din kraft åt andra, dina år åt en grym herre.
[10] Främlingar mättar sig av din rikedom och ditt arbetes frukt hamnar i en annans hus.
[11] Till slut ska du sucka, när din kropp och ditt hull tynar bort,
[12] och säga: ”Hur kunde jag hata förmaning, hur kunde mitt hjärta förakta tillrättavisning!
[13] Varför lyssnade jag inte till mina lärares röst? Varför vände jag inte mitt öra till dem som undervisade mig?
[14] Hur nära var det inte att jag drabbades av allt ont mitt i den samlade församlingen!”
[15] Drick vatten ur din egen brunn, det som rinner ur din egen källa.
[16] Ska dina källor rinna ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?
[17] Nej, de ska tillhöra dig, bara dig, och inga främlingar jämte dig.
[18] Må din källa vara välsignad, och gläd dig över din ungdoms hustru,
[19] den älskliga hinden, den sköna gasellen. Låt hennes bröst alltid tillfredsställa dig, hennes kärlek ständigt berusa dig.
[20] Min son, varför låta dig berusas av en främmande kvinna och famna en som inte är din?
[21] Inför Herrens ögon är människans vägar uppenbara, han betraktar alla hennes steg.
[22] Den gudlöse fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sina synders snaror.
[23] Han dör av brist på förmaning, i sin stora dårskap går han vilse.