[1] När nu Jesus hade talat allt detta till slut, sade han till sina lärjungar:
[2] “I veten att det två dagar härefter är påsk; då skall Människosonen bliva förrådd och utlämnad till att korsfästas.”
[3] Därefter församlade sig översteprästerna och folkets äldste hos översteprästen, som hette Kaifas, i hans hus,
[4] och rådslogo om att låta gripa Jesus med list och döda honom.
[5] Men de sade: “Icke under högtiden, för att ej oroligheter skola uppstå bland folket.”
[6] Men när Jesus var i Betania, i Simon den spetälskes hus,
[7] framträdde till honom en kvinna som hade med sig en alabasterflaska med dyrbar smörjelse; denna göt hon ut över hans huvud, där han låg till bords.
[8] Då lärjungarna sågo detta, blevo de misslynta och sade: “Varför skulle detta förspillas?
[9] Man hade ju kunnat sälja det för mycket penningar och giva dessa åt de fattiga.”
[10] När Jesus märkte detta, sade han till dem: “Varför oroen I kvinnan? Det är en god gärning som hon har gjort mot mig.
[11] De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.
[12] När hon göt ut denna smörjelse på min kropp, gjorde hon det såsom en tillredelse till min begravning.
[13] Sannerligen säger jag eder: Varhelst i hela världen detta evangelium bliver predikat, där skall ock det som hon nu har gjort bliva omtalat, henne till åminnelse.”
[14] Därefter gick en av de tolv, den som hette Judas Iskariot, bort till översteprästerna
[15] och sade: “Vad viljen I giva mig för att jag skall överlämna honom åt eder?” Då vägde de upp åt honom trettio silverpenningar*.
[16] Och från den stunden sökte han efter lägligt tillfälle att förråda honom.
[17] Men på första dagen i det osyrade brödets högtid trädde lärjungarna fram till Jesus och frågade: “Var vill du att vi skola reda till åt dig att äta påskalammet?”
[18] Han svarade: “Gån in i staden till den och den och sägen till honom: ‘Mästaren låter säga: Min tid är nära; hos dig vill jag hålla påskhögtid med mina lärjungar.’”
[19] Och lärjungarna gjorde såsom Jesus hade befallt dem och redde till påskalammet.
[20] När det nu hade blivit afton, lade han sig till bords med de tolv.
[21] Och medan de åto, sade han: “Sannerligen säger jag eder: En av eder skall förråda mig.”
[22] Då blevo de mycket bedrövade och begynte fråga honom, var efter annan: “Icke är det väl jag, Herre?”
[23] Då svarade han och sade: “Den som jämte mig nu doppade handen i fatet, han skall förråda mig.
[24] Människosonen skall gå bort, såsom det är skrivet om honom; men ve den människa genom vilken Människosonen bliver förrådd! Det hade varit bättre för den människan, om hon icke hade blivit född.”
[25] Judas, han som förrådde honom, tog då till orda och frågade: “Rabbi, icke är det väl jag?” Han svarade honom: “Du har själv sagt det.”
[26] Medan de nu åto, tog Jesus ett bröd och välsignade det och bröt det och gav åt lärjungarna och sade: “Tagen och äten; detta är min lekamen.”
[27] Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: “Dricken härav alla;
[28] ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.
[29] Och jag säger eder: Härefter skall jag icke mer dricka av det som kommer från vinträd, förrän på den dag då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.”
[30] När de sedan hade sjungit lovsången, gingo de ut till Oljeberget.
[31] Då sade Jesus till dem: “I denna natt skolen I alla komma på fall för min skull, ty det är skrivet: ‘Jag skall slå herden, och fåren i hjorden skola förskingras.’
[32] Men efter min uppståndelse skall jag före eder gå till Galileen.”
[33] Då svarade Petrus och sade till honom: “Om än alla andra komma på fall för din skull, så skall dock jag aldrig komma på fall.”
[34] Jesus sade till honom: “Sannerligen säger jag dig: I denna natt, förrän hanen har galit, skall du tre gånger förneka mig.”
[35] Petrus svarade honom: “Om jag än måste dö med dig, så skall jag dock förvisso icke förneka dig.” Sammalunda sade ock alla de andra lärjungarna.
[36] Därefter kom Jesus med dem till ett ställe som hette Getsemane. Och han sade till lärjungarna: “Bliven kvar här, medan jag går dit bort och beder.”
[37] Och han tog med sig Petrus och Sebedeus’ två söner; och han begynte bedrövas och ängslas.
[38] Då sade han till dem: “Min själ är djupt bedrövad, ända till döds; stannen kvar här och vaken med mig.”
[39] Därefter gick han litet längre bort och föll ned på sitt ansikte och bad och sade: “Min Fader, om det är möjligt, så gånge denna kalk ifrån mig. Dock icke såsom jag vill, utan såsom du vill!”
[40] Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och fann dem sovande. Då sade han till Petrus: “Så litet förmådden I då vaka en kort stund med mig!
[41] Vaken, och bedjen att I icke mån komma i frestelse. Anden är villig, men köttet är svagt.”
[42] Åter gick han bort, för andra gången, och bad och sade: “Min Fader, om detta icke kan gå ifrån mig, utan jag måste dricka denna kalk, så ske din vilja.”
[43] När han sedan kom tillbaka, fann han dem åter sovande, ty deras ögon voro förtyngda.
[44] Då lät han dem vara och gick åter bort och bad, för tredje gången, och sade återigen samma ord.
[45] Därefter kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: “Ja, I soven ännu alltjämt och vilen eder! Se, stunden är nära då Människosonen skall bliva överlämnad i syndares händer.
[46] Stån upp, låt oss gå; se, den är nära, som förråder mig.”
[47] Och se, medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och jämte honom en stor folkskara, med svärd och stavar, utsänd från översteprästerna och folkets äldste.
[48] Men förrädaren hade givit dem ett tecken; han hade sagt: “Den som jag kysser, den är det; honom skolen I gripa.”
[49] Och han trädde nu strax fram till Jesus och sade: “Hell dig, rabbi!” och kysste honom häftigt.
[50] Jesus sade till honom: “Min vän, gör vad du är här för att göra.” Då stego de fram och grepo Jesus och togo honom fången.
[51] Men en av dem som voro med Jesus förde handen till sitt svärd och drog ut det och högg till översteprästens tjänare och högg så av honom örat.
[52] Då sade Jesus till honom: “Stick ditt svärd tillbaka i skidan: ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd.
[53] Eller menar du att jag icke kunde utbedja mig av min Fader, att han nu sände till min tjänst mer än tolv legioner änglar?
[54] Men huru bleve då skrifterna fullbordade, som säga att så måste ske?”
[55] I samma stund sade Jesus till folkskaran: “Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar för att fasttaga mig. Var dag har jag suttit i helgedomen och undervisat, utan att I haven gripit mig.
[56] Men allt detta har skett, för att profeternas skrifter skola fullbordas.” Då övergåvo alla lärjungarna honom och flydde.
[57] Men de som hade gripit Jesus förde honom bort till översteprästen Kaifas, hos vilken de skriftlärde och de äldste hade församlat sig.
[58] Och Petrus följde honom på avstånd ända till översteprästens gård; där gick han in och satte sig bland rättstjänarna för att se vad slutet skulle bliva.
[59] Och översteprästerna och hela Stora rådet sökte efter något falskt vittnesbörd mot Jesus, för att kunna döda honom;
[60] men fastän många falska vittnen trädde fram, funno de likväl intet. Slutligen trädde dock två män fram
[61] och sade: “Denne har sagt: ‘Jag kan bryta ned Guds tempel och på tre dagar bygga upp det igen.’”
[62] Då stod översteprästen upp och sade till honom: “Svarar du intet? Huru är det med det som dessa vittna mot dig?”
[63] Men Jesus teg. Då sade översteprästen till honom: “Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son.”
[64] Jesus svarade honom: “Du har själv sagt det. Men jag säger eder: Härefter skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar.”
[65] Då rev översteprästen sönder sina kläder och sade: “Han har hädat. Vad behöva vi mer några vittnen? I haven nu hört hädelsen.
[66] Vad synes eder?” De svarade och sade: “Han är skyldig till döden.”
[67] Därefter spottade man honom i ansiktet och slog honom på kinderna, den ene med knytnäven, den andre med flata handen,
[68] och sade: “Profetera för oss, Messias: vem var det som slog dig?”
[69] Men Petrus satt utanför på gården. Då kom en tjänstekvinna fram till honom och sade: “Också du var med Jesus från Galileen.”
[70] Men han nekade inför alla och sade: “Jag förstår icke vad du menar.”
[71] När han sedan hade kommit ut i porten, fick en annan kvinna se honom och sade till dem som voro där: “Denne var med Jesus från Nasaret.”
[72] Åter nekade han med en ed och sade: “Jag känner icke den mannen.”
[73] Litet därefter kommo de kringstående fram och sade till Petrus: “Förvisso är också du en av dem; redan ditt uttal röjer dig ju.”
[74] Då begynte han förbanna sig och svärja: “Jag känner icke den mannen.” Och i detsamma gol hanen.
[75] Då kom Petrus ihåg Jesu ord, huru han hade sagt: “Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig.” Och han gick ut och grät bitterligen.