[1] När de nu nalkades Jerusalem och kommo till Betfage vid Oljeberget, då sände Jesus åstad två lärjungar
[2] och sade till dem: “Gån in i byn som ligger mitt framför eder, så skolen I strax finna en åsninna stå där bunden och en fåle bredvid henne; lösen dem och fören dem till mig.
[3] Och om någon säger något till eder, så skolen I svara: ‘Herren behöver dem’; då skall han strax släppa dem.”
[4] Detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten som sade:
[5] “Sägen till dottern Sion: ‘Se, din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsninnas fåle.’”
[6] Och lärjungarna gingo åstad och gjorde såsom Jesus hade befallt dem
[7] och ledde till honom åsninnan och fålen; och de lade sina mantlar på denne, och han satte sig därovanpå.
[8] Och folkskaran, som var mycket stor, bredde ut sina mantlar på vägen; men somliga skuro kvistar av träden och strödde på vägen.
[9] Och folket, både de som gingo före honom och de som följde efter, ropade och sade: “Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer*, i Herrens namn. Hosianna i höjden!”
[10] När han så drog in i Jerusalem, kom hela staden i rörelse, och man frågade: “Vem är denne?”
[11] Och folket sade: “Det är Jesus, profeten, från Nasaret i Galileen.”
[12] Och Jesus gick in i helgedomen. Och han drev ut alla dem som sålde och köpte i helgedomen, och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten.
[13] Och han sade till dem: “Det är skrivet: ‘Mitt hus skall kallas ett bönehus.’ Men I gören det till en rövarkula.”
[14] Och blinda och halta kommo fram till honom i helgedomen, och han botade dem.
[15] Men när översteprästerna och de skriftlärde sågo de under som han gjorde, och sågo barnen som ropade i helgedomen och sade: “Hosianna Davids son!”, då förtröt detta dem;
[16] och de sade till honom: “Hör du vad dessa säga?” Då svarade Jesus dem: “Ja; haven I aldrig läst: ‘Av barns och spenabarns mun har du berett dig lov’?”
[17] Därefter lämnade han dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
[18] När han sedan på morgonen gick in till staden igen, blev han hungrig.
[19] Och då han fick se ett fikonträd vid vägen, gick han fram till det, men fann intet därpå, utom allenast löv. Då sade han till det: “Aldrig någonsin mer skall frukt växa på dig.” Och strax förtorkades fikonträdet.
[20] När lärjungarna sågo detta, förundrade de sig och sade: “Huru kunde fikonträdet så i hast förtorkas?”
[21] Då svarade Jesus och sade till dem: “Sannerligen säger jag eder: Om I haven tro och icke tvivlen, så skolen I icke allenast kunna göra sådant som skedde med fikonträdet, utan I skolen till och med kunna säga till detta berg: ‘Häv dig upp och kasta dig i havet’, och det skall ske.
[22] Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få.”
[23] När han därefter hade kommit in i helgedomen, trädde översteprästerna och folkets äldste fram till honom, där han undervisade; och de sade: “Med vad myndighet gör du detta? Och vem har givit dig sådan myndighet?”
[24] Jesus svarade och sade till dem: “Också jag vill ställa en fråga till eder; om I svaren mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör detta”.
[25] Johannes’ döpelse, varifrån var den: från himmelen eller från människor?” Då överlade de med varandra och sade: “Om vi svara: ‘Från himmelen’, så frågar han oss: ‘Varför trodden I honom då icke?’
[26] Men om vi svara: ‘Från människor’, då måste vi frukta för folket, ty alla hålla de Johannes för en profet.”
[27] De svarade alltså Jesus och sade: “Vi veta det icke.” Då sade ock han till dem: “Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.
[28] Men vad synes eder? En man hade två söner. Och han kom till den förste och sade: ‘Min son, gå i dag och arbeta i vingården.’
[29] Han svarade och sade: ‘Jag vill icke’; men efteråt ångrade han sig och gick.
[30] Och han kom till den andre och sade sammalunda. Då svarade denne och sade: ‘Ja, herre’; men han gick icke,
[31] Vilken av de två gjorde vad fadern ville?” De svarade: “Den förste.” Jesus sade till dem: “Ja, sannerligen säger jag eder: Publikaner och skökor skola förr gå in i Guds rike än I.
[32] Ty Johannes kom och lärde eder rättfärdighetens väg, och I trodden honom icke, men publikaner och skökor trodde honom. Och fastän I sågen detta, ångraden I eder icke heller efteråt, så att I trodden honom.
[33] Hören nu en annan liknelse: En husbonde planterade en vingård, och han satte stängsel omkring den och högg ut ett presskar därinne och byggde ett vakttorn; därefter lejde han ut den åt vingårdsmän och for utrikes.
[34] När sedan frukttiden nalkades, sände han sina tjänare till vingårdsmännen för att uppbära frukten åt honom.
[35] Men vingårdsmännen togo fatt på hans tjänare, och en misshandlade de, en annan dräpte de, en tredje stenade de.
[36] Åter sände han åstad andra tjänare, flera än de förra, men de gjorde med dem sammalunda.
[37] Slutligen sände han till dem sin son, ty han tänkte: ‘De skola väl hava försyn för min son.’
[38] Men när vingårdsmännen fingo se hans son, sade de till varandra: ‘Denne är arvingen; kom, låt oss dräpa honom, så få vi hans arv.’
[39] Och de togo fatt på honom och förde honom ut ur vingården och dräpte honom.
[40] När nu vingårdens herre kommer, vad skall han då göra med de vingårdsmännen?”
[41] De svarade honom: “Eftersom de hava illa gjort, skall han illa förgöra dem, och vingården skall han lämna åt andra vingårdsmän, som giva honom frukten, när tiden därtill är inne.”
[42] Jesus sade till dem: “Ja, haven I aldrig läst i skrifterna: ‘Den sten som byggningsmännen förkastade. den har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon’?
[43] Därför säger jag eder att Guds rike skall tagas ifrån eder, och givas åt ett folk som bär dess frukt.”
[44] *
[45] Då nu översteprästerna och fariséerna hörde hans liknelser, förstodo de att det var om dem som han talade.
[46] Och de hade gärna velat gripa honom, men de fruktade för folket, eftersom man höll honom för en profet.