[1] Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:
[2] “Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.
[3] Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.
[4] Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: ‘Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.’
[5] Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.
[6] Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.
[7] Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.
[8] Därefter sade han till sina tjänare: ‘Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.
[9] Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.’
[10] Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.
[11] Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.
[12] Då sade han till honom: ‘Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?’ Och han kunde intet svara.
[13] Då sade konungen till tjänarna: ‘Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.’ Där skall vara gråt och tandagnisslan.
[14] Ty många äro kallade, men få utvalda.”
[15] Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.
[16] Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: “Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.
[17] Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?”
[18] Men Jesus märkte deras ondska och sade: “Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?
[19] Låten mig se skattepenningen.” Då lämnade de fram till honom en penning*.
[20] Därefter frågade han dem: “Vems bild och överskrift är detta?”
[21] De svarade: “Kejsarens.” Då sade han till dem: “Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.”
[22] När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.
[23] Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom
[24] och sade: “Mästare, Moses har sagt: ‘Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.’
[25] Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.
[26] Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.
[27] Sist av alla dog hustrun.
[28] Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.”
[29] Jesus svarade och sade till dem: “I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.
[30] Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.
[31] Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:
[32] ‘Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.”
[33] När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.
[34] Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;
[35] och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:
[36] “Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?”
[37] Då svarade han honom: “‘Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.’
[38] Detta är det yppersta och förnämsta budet.
[39] Därnäst kommer ett som är detta likt: ‘Du skall älska din nästa såsom dig själv.’
[40] På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”
[41] Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem
[42] och sade: “Vad synes eder om Messias, vems son är han?” De svarade honom: “Davids.”
[43] Då sade han till dem: “Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom ‘herre’? Han säger ju:
[44] ‘Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.’
[45] Om nu David kallar honom ‘herre’, huru kan han då vara hans son?”
[46] Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.