[1] “Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.
[2] Men fem av dem voro oförståndiga, och fem voro förståndiga.
[3] De oförståndiga togo väl sina lampor, men togo ingen olja med sig.
[4] De förståndiga åter togo olja i sina kärl, tillika med lamporna.
[5] Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade.
[6] Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: ‘Se brudgummen kommer! Gån ut och möten honom.’
[7] Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.
[8] Och de oförståndiga sade till de förståndiga: ‘Given oss av eder olja, ty våra lampor slockna.’
[9] Men de förståndiga svarade och sade: ‘Nej, den skulle ingalunda räcka till för både oss och eder. Gån hellre bort till dem som sälja, och köpen åt eder.’
[10] Men när de gingo bort för att köpa, kom brudgummen, och de som voro redo gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen.
[11] Omsider kommo ock de andra jungfrurna och sade: ‘Herre, herre, låt upp för oss.’
[12] Men han svarade och sade: ‘Sannerligen säger jag eder: Jag känner eder icke.’
[13] Vaken fördenskull; ty I veten icke dagen, ej heller stunden.
[14] Ty det skall ske, likasom när en man som ville fara utrikes kallade till sig sina tjänare och överlämnade åt dem sina ägodelar;
[15] åt en gav han fem pund*, åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for utrikes.
[16] Strax gick då den som hade fått de fem punden bort och förvaltade dem så, att han med dem vann andra fem pund.
[17] Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.
[18] Men den som hade fått ett pund gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar.
[19] En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem.
[20] Då trädde den fram, som hade fått de fem punden, och bar fram andra fem pund och sade: ‘Herre, du överlämnade åt mig fem pund; se, andra fem pund har jag vunnit.’
[21] Hans herre svarade honom: ‘Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’
[22] Så trädde ock den fram, som hade fått de två punden, och sade: ‘Herre, du överlämnade åt mig två pund; se, andra två pund har jag vunnit.’
[23] Hans herre svarade honom: ‘Rätt så, du gode och trogne tjänare! När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje.’
[24] Sedan trädde ock den fram, som hade fått ett pund, och sade: ‘Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man, som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött;
[25] och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se här har du vad dig tillhör.’
[26] Då svarade hans herre och sade till honom: ‘Du onde och late tjänare, du visste att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött?
[27] Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.
[28] Tagen därför ifrån honom hans pund, och given det åt den som har de tio punden.
[29] Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
[30] Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.’ Där skall vara gråt och tandagnisslan.
[31] Men när Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron.
[32] Och inför honom skola församlas alla folk och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren ifrån getterna.
[33] Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra.
[34] Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: ‘Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.
[35] Ty jag var hungrig, och I gåven mig att äta; jag var törstig, och I gåven mig att dricka; jag var husvill, och I gåven mig härbärge,
[36] naken, och I klädden mig; jag var sjuk, och I besökten mig; jag var i fängelse, och I kommen till mig.’
[37] Då skola de rättfärdiga svara honom och säga: ‘Herre, när sågo vi dig hungrig och gåvo dig mat, eller törstig och gåvo dig att dricka?
[38] Och när sågo vi dig husvill och gåvo dig härbärge, eller naken och klädde dig?
[39] Och när sågo vi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?’
[40] Då skall Konungen svara och säga till dem: ‘Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.’
[41] Därefter skall han ock säga till dem som stå på hans vänstra sida: ‘Gån bort ifrån mig, I förbannade*, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
[42] Ty jag var hungrig, och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka;
[43] jag var husvill, och I gåven mig icke härbärge, naken, och I klädden mig icke, sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.’
[44] Då skola också de svara och säga: ‘Herre, när sågo vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjänade dig icke?’
[45] Då skall han svara dem och säga: ‘Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.’
[46] Och dessa skola då då bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv.”