[1] Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina söner: “Varför stån I så rådlösa?”
[2] Och han sade vidare: “Se, jag har hört att i Egypten finnes säd; faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva och icke dö.”
[3] Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
[4] Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
[5] Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
[6] Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
[7] När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: “Varifrån kommen I?” De svarade: “Från Kanaans land, för att köpa säd till föda åt oss.”
[8] Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen honom.
[9] Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och han sade till dem: “I ären spejare, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.”
[10] De svarade honom: “Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att köpa säd till föda åt sig.
[11] Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män, dina tjänare äro inga spejare.”
[12] Men han sade till dem: “Jo, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.”
[13] De svarade: “Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår fader, och en är icke mer till.”
[14] Josef sade till dem: “Det är såsom jag sade eder: I ären spejare.
[15] Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever, I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder kommer hit.
[16] En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant Farao lever.”
[17] Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre dagar.
[18] Men på tredje dagen sade Josef till dem: “Om I viljen leva, så gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
[19] ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
[20] Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa sig vara sanna, skolen I slippa att dö.” Och de måste göra så.
[21] Men de sade till varandra: “Förvisso hava vi dragit skuld över oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna ångest.”
[22] Ruben svarade dem: “Sade jag icke till eder: ‘Försynden eder icke på gossen’? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför utkräves nu hans blod.”
[23] Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med dem genom tolk.
[24] Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras krets och lät fängsla honom inför deras ögon.
[25] Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem kost för resan. Och man gjorde så med dem.
[26] Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
[27] Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst i säcken.
[28] Då sade han till sina bröder: “Mina penningar hava blivit lagda hit tillbaka; se, de äro här i min säck.” Då blevo de utom sig av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: “Vad har Gud gjort mot oss!”
[29] När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
[30] “Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
[31] Men vi sade till honom: ‘Vi äro redliga män och inga spejare;
[32] vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.’
[33] Men mannen som var herre i landet svarade oss: ‘Därav skall jag veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden hemma hos eder, och faren eder väg.
[34] Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga omkring i landet.
[35] När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna, blevo de förskräckta.
[36] Och Jakob, deras fader, sade till dem: “I gören mig barnlös; Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga ifrån mig; över mig kommer allt detta.”
[37] Då svarade Ruben sin fader och sade: “Mina båda söner må du döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.”
[38] Men han svarade: “Min son får icke fara ditned med eder. Hans broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa mina grå hår med sorg ned i dödsriket.”