[1] Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden.
[2] Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen.
[3] Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden.
[4] Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao.
[5] Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå.
[6] Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden;
[7] och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.
[8] Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde uttyda dem för Farao.
[9] Då talade överste munskänken till Farao och sade: “Jag måste i dag påminna om mina synder.
[10] När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
[11] Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda betydelse.
[12] Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade drömt gav han en uttydning.
[13] Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter insatt på min plats, och den andre blev upphängd.”
[14] Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte om kläder och kom inför Farao.
[15] Och Farao sade till Josef: “Jag har haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.”
[16] Josef svarade Farao och sade: “I min makt står det icke; men Gud skall giva Farao ett lyckosamt svar.”
[17] Då sade Farao till Josef: “Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden.
[18] Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen.
[19] Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula som dessa.
[20] Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
[21] Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter vaknade jag.
[22] Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå.
[23] Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och svedda av östanvinden;
[24] och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för mig.”
[25] Då sade Josef till Farao: “Faraos drömmar hava en och samma betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
[26] De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
[27] Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
[28] Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta.
[29] Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens land.
[30] Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana, att man skall förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och hungersnöden skall förtära landet.
[31] Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall bliva mycket svår.
[32] Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta är av Gud bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
[33] Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land.
[34] Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de sju ymniga åren.
[35] Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
[36] så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet icke behöva förgås genom hungersnöden.”
[37] Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
[38] Och Farao sade till sina tjänare: “Kunna vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?”
[39] Och Farao sade till Josef: “Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
[40] Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.”
[41] Ytterligare sade Farao till Josef: “Jag sätter dig nu över hela Egyptens land.”
[42] Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals.
[43] Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man utropade framför honom “abrek”*. Och han satte honom över hela Egyptens land.
[44] Och Farao sade till Josef: “Jag är Farao; utan din vilja skall ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.”
[45] Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef begav sig ut och besåg Egyptens land.
[46] Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land.
[47] Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd
[48] och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring.
[49] Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den.
[50] Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
[51] Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse, “ty”, sade han, “Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min faders hus.”
[52] Och åt den andre gav han namnet Efraim, “ty”, sade han, “Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land”.
[53] Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land gingo till ända;
[54] sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt. Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt.
[55] Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: “Gån till Josef, och gören vad han säger eder.”
[56] När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land;
[57] och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.