[1] Och HERREN sade till Abram: “Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig.
[2] Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
[3] Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.”
[4] Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran.
[5] Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
[6] och kommo så till Kanaans land. Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet.
[7] Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: “Åt din säd skall jag giva detta land.” Då byggde han där ett altare åt HERREN, som hade uppenbarat sig för honom.
[8] Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn.
[9] Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot Sydlandet.
[10] Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i landet.
[11] Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai: “Jag vet ju att du är en skön kvinna.
[12] Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: ‘Hon är hans hustru’, så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
[13] Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din skull, och så att jag för din skull får leva.”
[14] Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en mycket skön kvinna.
[15] Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
[16] Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler.
[17] Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för Sarais, Abrams hustrus, skull.
[18] Då kallade Farao Abram till sig och sade: “Vad har du gjort mot mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?
[19] Varför sade du: ‘Hon är min syster’ och vållade så, att jag tog henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag henne och gå.”
[20] Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.