[1] Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett.
[2] Och de funno stenen vara bortvältrad från graven.
[3] Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp.
[4] När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder.
[5] Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem “Varför söken I den levande bland de döda?
[6] Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade:
[7] ‘Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.’”
[8] Då kommo de ihåg hans ord.
[9] Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. —
[10] Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna.
[11] Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke.
[12] Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett.
[13] Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem.
[14] Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett.
[15] Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem.
[16] Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom.
[17] Och han sade till dem: “Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?” Då stannade de och sågo bedrövade ut.
[18] Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: “Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?”
[19] Han frågade dem: “Vad då?” De svarade honom: “Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket:
[20] huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom.
[21] Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde.
[22] Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven
[23] och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde.
[24] Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.”
[25] Då sade han till dem: “O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat!
[26] Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?”
[27] Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom.
[28] När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare.
[29] Men de nödgade honom och sade: “Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.” Då gick han ditin och stannade kvar hos dem.
[30] Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem.
[31] Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn.
[32] Och de sade till varandra: “Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?”
[33] Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem.
[34] Och dessa sade: “Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.”
[35] Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet.
[36] Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: “Frid vare med eder.
[37] Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo.
[38] Men han sade till dem: “Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan?
[39] Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.”
[40] Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter.
[41] Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: “Haven I här något att äta?”
[42] Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka;
[43] och han tog det och åt därav i deras åsyn.
[44] Och han sade till dem: “Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses’ lag och hos profeterna och i psalmerna.”
[45] Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna.
[46] Och han sade till dem: “Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda,
[47] och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem.
[48] I kunnen vittna härom.
[49] Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.”
[50] Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem.
[51] Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen.
[52] Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje.
[53] Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud.