[1] Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
[2] Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.
[3] Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig.
[4] Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen,
[5] för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.
[6] Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.
[7] Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
[8] I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord.
[9] Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
[10] Men ängeln sade till dem: “Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket.
[11] Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.
[12] Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.”
[13] I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade:
[14] “Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!”
[15] När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: “Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.”
[16] Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban.
[17] Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn.
[18] Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.
[19] Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.
[20] Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.
[21] När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv.
[22] Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i Moses’ lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren,
[23] enligt den föreskriften i Herrens lag, att “allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren”,
[24] så ock för att offra “ett par duvor eller två unga turturduvor”, såsom stadgat var i Herrens lag.
[25] I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom.
[26] Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.
[27] Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen,
[28] då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade:
[29] “Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord,
[30] ty mina ögon hava sett din frälsning,
[31] vilken du har berett till att skådas av alla folk:
[32] ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.”
[33] Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom.
[34] Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: “Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt.
[35] Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.”
[36] Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru,
[37] och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner, natt och dag.
[38] Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Jerusalem.
[39] Och när de hade fullgjort allt som var stadgat i Herrens lag, vände de tillbaka till sin stad, Nasaret i Galileen.
[40] Men barnet växte upp och blev allt starkare och uppfylldes av vishet; och Guds nåd var över honom.
[41] Nu plägade hans föräldrar årligen vid påskhögtiden begiva sig till Jerusalem.
[42] När han var tolv år gammal, gingo de också dit upp, såsom sed var vid högtiden.
[43] Men när de hade varit med om alla högtidsdagarna och vände hem igen, stannade gossen Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar lade märke därtill.
[44] De menade att han var med i ressällskapet och vandrade så en dagsled och sökte efter honom bland fränder och vänner.
[45] När de då icke funno honom, vände de tillbaka till Jerusalem och sökte efter honom.
[46] Och efter tre dagar funno de honom i helgedomen, där han satt mitt ibland lärarna och hörde på dem och frågade dem;
[47] och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad över hans förstånd och hans svar.
[48] När de nu fingo se honom där, förundrade de sig högeligen; och hans moder sade till honom: “Min son, varför gjorde du oss detta? Se, din fader och jag hava sökt efter dig med stor oro.”
[49] Då sade han till dem: “Varför behövden I söka efter mig? Vissten I då icke att jag bör vara där min Fader bor?”
[50] Men de förstodo icke det som han talade till dem.
[51] Så följde han med dem och kom ned till Nasaret; och han var dem underdånig. Och hans moder gömde allt detta i sitt hjärta.
[52] Och Jesus växte till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor*.