[1] Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
[2] Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.
[3] Men Satan för in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv.
[4] Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
[5] Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar.
[6] Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.
[7] Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet.
[8] Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: “Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.”
[9] De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?”
[10] Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in.
[11] Och sägen till husbonden i det huset: ‘Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?’
[12] Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.”
[13] Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.
[14] Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom.
[15] Och han sade till dem: “Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
[16] ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.”
[17] Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: “Tagen detta och delen eder emellan;
[18] ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.”
[19] Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: “Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.”
[20] Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: “Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder.
[21] Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
[22] Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!”
[23] Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.
[24] En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste.
[25] Då sade han till dem: “Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig ‘nådige herrar’.
[26] Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare.
[27] Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. —
[28] Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
[29] och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder,
[30] så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.
[31] Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete;
[32] men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.”
[33] Då sade han till honom: “Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.”
[34] Men han svarade: “Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.”
[35] Ytterligare sade han till dem: “När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?” De svarade: “Intet.”
[36] Då sade han till dem: “Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant.
[37] Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: ‘Han blev räknad bland ogärningsmän’. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan”
[38] Då sade de: “Herre, se här äro två svärd.” Han svarade dem: “Det är nog.”
[39] Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom.
[40] Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: “Bedjen att I icke mån komma i frestelse.”
[41] Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad
[42] och sade: “Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.”
[43] Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.
[44] Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.
[45] När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.
[46] Då sade han till dem: “Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.”
[47] Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom.
[48] Men Jesus sade till honom: “Judas, förråder du Människosonen med en kyss?”
[49] Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: “Herre, skola vi hugga till med svärd?”
[50] Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat.
[51] Då svarade Jesus och sade: “Låten det gå så långt.” Och han rörde vid hans öra och helade honom.
[52] Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: “Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar.
[53] Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.”
[54] Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.
[55] Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.
[56] Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: “Också denne var med honom.
[57] Men han nekade och sade: “Kvinna, jag känner honom icke.”
[58] Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: “Också du är en av dem.” Men Petrus svarade: “Nej, det är jag icke.”
[59] Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: “Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.”
[60] Då svarade Petrus: “Jag förstår icke vad du menar.” Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
[61] Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: “Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.”
[62] Och han gick ut och grät bitterligen.
[63] Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom.
[64] De höljde över honom och frågade honom och sade: “Profetera: vem var det som slog dig?”
[65] Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.
[66] Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd
[67] och sade: “Är du Messias, så säg oss det.” Men han svarade dem: “Om jag säger eder det, så tron I det icke.
[68] Och om jag frågar, så svaren I icke.
[69] Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.”
[70] Då sade de alla: “Så är du då Guds Son?” Han svarade dem: “I sägen det själva, att jag är det.”
[71] Då sade de: “Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.”