[1] Utsaga om Synernas dal. Vad är då på färde, eftersom allt ditt folk stiger upp på taken?
[2] Du larmuppfyllda, du bullrande stad, du glada stad! Dina slagna hava icke blivit slagna med svärd, ej dödats i strid.
[3] Alla dina furstar hava samfällt flytt undan, utan bågskott blevo de fångar. Ja, så många som påträffades hos dig blevo allasammans fångar, huru långt bort de än flydde.
[4] Därför säger jag: Vänden blicken ifrån mig, jag måste gråta bitterligen; trugen icke på mig tröst för att dottern mitt folk har blivit förstörd.
[5] Ty en dag med förvirring, nedtrampning och bestörtning kommer från Herren, HERREN Sebaot, i Synernas dal, med nedbrutna murar och med rop upp mot berget.
[6] Elam hade fattat kogret, vagnskämpar och ryttare följde honom; Kir hade blottat skölden.
[7] Dina skönaste dalar voro fyllda med vagnar, och ryttarna hade fattat stånd vid porten.
[8] Juda blev blottat och låg utan skydd. Då skådade du bort efter vapnen i Skogshuset.
[9] Och I sågen att Davids stad hade många rämnor, och I samladen upp vattnet i Nedre dammen.
[10] Husen i Jerusalem räknaden I, och I bröten ned husen för att befästa muren.
[11] Och mellan de båda murarna gjorden I en behållare för vattnet från Gamla dammen. Men I skådaden icke upp till honom som hade verkat detta; till honom som för länge sedan hade bestämt det sågen I icke.
[12] Herren, HERREN Sebaot kallade eder på den dagen till gråt och klagan, till att raka edra huvuden och hölja eder i sorgdräkt.
[13] Men i stället hängåven I eder åt fröjd och glädje; I dödaden oxar och slaktaden får, I åten kött och drucken vin, I saden: “Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö.”
[14] Därför ljuder från HERREN Sebaot denna uppenbarelse i mina öron: Sannerligen, denna eder missgärning skall icke bliva försonad, så länge I leven, säger Herren, HERREN Sebaot.
[15] Så sade Herren, HERREN Sebaot: Gå bort till honom där, förvaltaren, överhovmästaren Sebna, och säg till honom:
[16] Vad gör du här, och vem tänker du lägga här, eftersom du här hugger ut en grav åt dig? Du som hugger ut din grav så högt uppe, du som i klippan urholkar en boning åt dig,
[17] du må veta att HERREN skall slunga dig långt bort, en sådan man som du är. Han skall rulla dig tillhopa till en klump,
[18] han skall hopnysta dig såsom ett nystan, och kasta dig såsom en boll bort till ett land som har utrymme nog för dig; där skall du dö, och dit skola dina härliga vagnar komma, du skamfläck för din herres hus.
[19] Ja, jag skall stöta dig bort ifrån din plats, och från din tjänst skall du bliva avsatt.
[20] Och på den dagen skall jag kalla på min tjänare Eljakim, Hilkias son;
[21] honom skall jag ikläda din livklädnad, och med ditt bälte skall jag omgjorda honom, och skall lägga ditt välde i hans hand, så att han bliver en fader för Jerusalems invånare och för Juda hus.
[22] Och jag skall giva honom Davids hus’ nyckel att bära; när han upplåter, skall ingen tillsluta, och när han tillsluter, skall ingen upplåta.
[23] Och jag skall slå in honom till en stadig spik i en fast vägg, och han skall bliva ett äresäte för sin faders hus.
[24] Men om då hans faders hus, så tungt det är, hänger sig på honom, med ättlingar och avkomlingar—alla slags småkärl av vad slag som helst, skålar eller allahanda krukor—
[25] då, på den dagen, säger HERREN Sebaot, skall spiken, som var inslagen i den fasta väggen lossna; den skall gå sönder och falla ned, och bördan som hängde därpå, skall krossas. Ty så har HERREN talat.