[1] Men Saulus, som alltjämt andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar, gick till översteprästen
[2] och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på “den vägen”*, vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.
[3] Men när han på sin färd nalkades Damaskus, hände sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom.
[4] Och han föll ned till jorden och hörde då en röst som sade till honom: “Saul, Saul, varför förföljer du mig?”
[5] Då sade han: “Vem är du, Herre?” Han svarade: “Jag är Jesus, den som du förföljer.
[6] Men stå nu upp och gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra.”
[7] Och männen som voro med honom på färden stodo mållösa av skräck, ty de hörde väl rösten, men sågo ingen.
[8] Och Saulus reste sig upp från jorden, men när han öppnade sina ögon, kunde han icke mer se något. De togo honom därför vid handen och ledde honom in i Damaskus.
[9] Och under tre dagar såg han intet; och han varken åt eller drack.
[10] Men i Damaskus fanns en lärjunge vid namn Ananias. Till honom sade Herren i en syn: “Ananias!” Han svarade: “Här är jag, Herre.”
[11] Och Herren sade till honom: “Stå upp och gå till den gata som kallas Raka gatan och fråga i Judas’ hus efter en man vid namn Saulus, från Tarsus. Ty se, han beder.
[12] Och i en syn har han sett huru en man vid namn Ananias kom in och lade händerna på honom, för att han skulle få sin syn igen.”
[13] Då svarade Ananias: “Herre, jag har av många hört huru mycket ont den mannen har gjort dina heliga i Jerusalem.
[14] Och han har nu här med sig fullmakt ifrån översteprästerna att fängsla alla dem som åkalla ditt namn.”
[15] Men Herren sade till honom: “Gå åstad; ty denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn;
[16] och jag skall visa honom huru mycket han måste lida för mitt namns skull.”
[17] Då gick Ananias åstad och kom in i huset; och han lade sina händer på honom och sade: “Saul, min broder, Herren har sänt mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen där du färdades; han har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva uppfylld av helig ande.”
[18] Då var det strax såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.
[19] Sedan tog han sig mat och blev därav stärkt. Därefter var han någon tid tillsammans med lärjungarna i Damaskus.
[20] Och strax begynte han i synagogorna predika om Jesus, att han var Guds Son.
[21] Och alla som hörde honom blevo uppfyllda av häpnad och sade: “Var det icke denne som i Jerusalem förgjorde dem som åkallade det namnet? Och hade han icke kommit hit, för att han skulle föra sådana människor bundna till översteprästerna?”
[22] Men Saulus uppträdde med allt större kraft och gjorde de judar som bodde i Damaskus svarslösa, i det han bevisade att Jesus var Messias.
[23] När så en längre tid hade förgått, rådslogo judarna om att röja honom ur vägen;
[24] men deras anslag blev bekant för Saulus. Och då de nu, för att kunna röja honom ur vägen, till och med höllo vakt vid stadsportarna både dag och natt,
[25] togo hans lärjungar honom en natt och släppte honom ut genom muren, i det att de sänkte ned honom i en korg.
[26] När han sedan kom till Jerusalem, försökte han att närma sig lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att han verkligen var en lärjunge.
[27] Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt predikat i Jesu namn.
[28] Sedan gick han fritt ut och in bland dem i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn;
[29] och han talade och disputerade med de grekiska judarna. Men de gjorde försök att röja honom ur vägen.
[30] När bröderna förnummo detta, förde de honom ned till Cesarea och sände honom därifrån vidare till Tarsus.
[31] Så hade nu församlingen frid i hela Judeen och Galileen och Samarien; och den blev uppbyggd och vandrade i Herrens fruktan och växte till genom den helige Andes tröst och förmaning.
[32] Medan nu Petrus vandrade omkring bland dem alla, hände sig att han ock kom ned till de heliga som bodde i Lydda.
[33] Där träffade han på en man vid namn Eneas, som i åtta år hade legat till sängs; han var nämligen lam.
[34] Och Petrus sade till honom: “Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och lägg ihop din bädd.” Då stod han strax upp.
[35] Och alla som bodde i Lydda och i Saron sågo honom; och de omvände sig till Herren.
[36] I Joppe bodde då en lärjunginna vid namn Tabita (det betyder detsamma som Dorkas).* Hon överflödade i goda gärningar och gav allmosor rikligen.
[37] Men just i de dagarna hände sig att hon blev sjuk och dog. Och man tvådde henne och lade henne i en sal i övre våningen.
[38] Då nu Lydda låg nära Joppe och lärjungarna hade hört att Petrus var där, sände de två män till honom och bådo honom att utan dröjsmål komma till dem.
[39] Petrus stod då upp och följde med dem. Och när han kom dit, förde de honom upp i salen; och alla änkorna kommo där omkring honom gråtande och visade honom alla livklädnader och mantlar som Dorkas hade gjord, medan hon ännu levde ibland dem.
[40] Då tillsade Petrus dem allasammans att gå ut och föll ned på sina knän och bad; sedan vände han sig mot den döda och sade: “Tabita, stå upp.” Då slog hon upp ögonen, och när hon fick se Petrus, satte hon sig upp.
[41] Och han räckte henne handen och reste upp henne och kallade sedan in de heliga, jämte änkorna, och ställde henne levande framför den.
[42] Detta blev bekant i hela Joppe, och många kommo till tro på Herren.
[43] Därefter stannade han en längre tid i Joppe hos en garvare vid namn Simon.