[1] Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så: “Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så kunnen I icke bliva frälsta.”
[2] Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.
[3] Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.
[4] När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru stora ting Gud hade gjort med dem.
[5] Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro, stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att hålla Moses’ lag.
[6] Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga om denna sak.
[7] Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och sade till dem: “Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna skulle få höra evangelii ord och komma till tro.
[8] Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd, därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige Ande.
[9] Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att han genom tron renade deras hjärtan.
[10] Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?
[11] Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva frälsta, vi likaväl som de.”
[12] Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus, som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade gjort bland hedningarna.
[13] När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade: “Mina bröder, hören mig.
[14] Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.
[15] Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är skrivet:
[16] ‘Därefter skall jag komma tillbaka och åter bygga upp Davids förfallna hydda; ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,
[17] för att ock övriga människor skola söka Herren, alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn. Så säger Herren, han som skall göra detta,
[18] såsom han ock har vetat det förut av evighet.’
[19] Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava varit hedningar, men omvänt sig till Gud,
[20] utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda djur och från blod.
[21] Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju var sabbat föreläses i synagogorna.”
[22] Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas, som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro ledande män.
[23] Och man översände genom dem följande skrivelse: “Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.
[24] Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan att de hava haft något uppdrag av oss,
[25] så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus, våra älskade bröder,
[26] vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns skull.
[27] Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola kungöra detsamma för eder.
[28] Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga föreskrifter:
[29] att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren väl.”
[30] De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.
[31] Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det hugnesamma budskapet.
[32] Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.
[33] Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.
[34] +
[35] Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från Herren.
[36] Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: “Låt oss nu fara tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.”
[37] Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock kallades Markus.
[38] Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras arbete.
[39] Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra; och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.
[40] Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad
[41] och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte församlingarna.