[1] I den församling som fanns i Antiokia verkade nu såsom profeter och lärare Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene, så ock Manaen, landsfursten Herodes’ fosterbroder*, och Saulus.
[2] När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: “Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.”
[3] Då fastade de och bådo och lade händerna på dem och läto dem begiva sig åstad.
[4] Dessa, som så hade blivit utsända av den helige Ande, foro nu ned till Seleucia och seglade därifrån till Cypern.
[5] Och när de hade kommit till Salamis, förkunnade de Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes såsom tjänare.
[6] Och sedan de hade färdats över hela ön ända till Pafos, träffade de där på en judisk trollkarl och falsk profet, vid namn Barjesus,
[7] som vistades hos landshövdingen Sergius Paulus. Denne var en förståndig man. Han kallade till sig Barnabas och Saulus och begärde att få höra Guds ord.
[8] Men Elymas (eller trollkarlen, ty namnet har den betydelsen) stod emot dem och ville hindra landshövdingen från att komma till tro.
[9] Saulus, som ock kallades Paulus, uppfylldes då av helig ande och fäste ögonen på honom
[10] och sade: “O du djävulens barn, du som är full av allt slags svek och arglistighet och en fiende till allt vad rätt är, skall du då icke upphöra att förvrida Herrens raka vägar?
[11] Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall till en tid bliva blind och icke kunna se solen.” Och strax föll töcken och mörker över honom; och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom.
[12] När då landshövdingen såg vad som hade skett, häpnade han över Herrens lära och kom till tro.
[13] Paulus och hans följeslagare lade sedan ut ifrån Pafos och foro till Perge i Pamfylien. Där skilde sig Johannes ifrån dem och vände tillbaka till Jerusalem.
[14] Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte sig där.
[15] Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände synagogföreståndarna till dem och läto säga: “Bröder, haven I något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.”
[16] Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade: “I män av Israels hus och I som ‘frukten Gud’*, hören mig.
[17] Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens land, och förde dem sedan ut därifrån ‘med upplyft arm’.
[18] Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem i öknen.
[19] Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade han dessas land till arvedelar åt dem.
[20] Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid.
[21] Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis’ son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.
[22] Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem. Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: ‘Jag har funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall i alla stycken göra min vilja.’
[23] Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom Frälsare åt Israel.
[24] Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat bättringens döpelse för hela Israels folk.
[25] Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: ‘Vad I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.’
[26] Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra här, I som ‘frukten Gud’, till oss har ordet om denna frälsning blivit sänt.
[27] Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas utsagor, vilka var sabbat föreläses;
[28] och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom.
[29] När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en grav.
[30] Men Gud uppväckte honom från de döda.
[31] Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans vittnen inför folket.
[32] Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss, deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå,
[33] såsom ock är skrivet i andra psalmen: ‘Du är min Son, jag har i dag fött dig.’
[34] Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: ‘Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften som jag i trofasthet har givit åt David.’
[35] Därför säger han ock i en annan psalm: ‘Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.’
[36] När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen;
[37] men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen.
[38] Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för eder,
[39] och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad ifrån allt det varifrån I icke under Moses’ lag kunden bliva friade.
[40] Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos profeterna:
[41] ‘Sen här, I föraktare, och förundren eder, och bliven till intet; ty en gärning utför jag i edra dagar, en gärning som I alls icke skullen tro, om den förtäljdes för eder.’”
[42] När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat skulle tala för dem om samma sak.
[43] Och när församlingen åtskildes, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd.
[44] Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra Guds ord.
[45] Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade.
[46] Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: “Guds ord måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga livet, så vända vi oss nu till hedningarna.
[47] Ty så har Herren bjudit oss: ‘Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.’”
[48] När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få evigt liv.
[49] Och Herrens ord utbredde sig över hela landet.
[50] Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som “fruktade Gud”, så ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads område.
[51] Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig till Ikonium.
[52] Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.