[1] Och översteprästen frågade: “Förhåller detta sig så?”
[2] Då sade han: “Bröder och fäder, hören mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham, medan han ännu var i Mesopotamien, och förrän han bosatte sig i Karran,
[3] och sade till honom: ‘Gå ut ur ditt land och från din släkt, och drag till det land som jag skall visa dig.’
[4] Då gick han åstad ut ur kaldéernas land och bosatte sig i Karran. Sedan, efter han faders död, bjöd Gud honom att flytta därifrån till detta land, där I nu bon.
[5] Han gav honom ingen arvedel däri, icke ens så mycket som en fotsbredd, men lovade att giva det till besittning åt honom och åt hans säd efter honom; detta var på den tid då han ännu icke hade någon son.
[6] Och vad Gud sade var detta, att hans säd skulle leva såsom främlingar i ett land som icke tillhörde dem, och att man skulle göra dem till trälar och förtrycka dem i fyra hundra år.
[7] ‘Men det folk vars trälar de bliva skall jag döma’, sade Gud; ‘sedan skola de draga ut och hålla gudstjänst åt mig på denna plats.’
[8] Och han upprättade ett omskärelsens förbund med honom. Och så födde han Isak och omskar honom på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob födde våra tolv stamfäder.
[9] Och våra stamfäder avundades Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom
[10] och frälste honom ur allt hans betryck och lät honom finna nåd och gav honom vishet inför Farao, konungen i Egypten; och denne satte honom till herre över Egypten och över hela sitt hus.
[11] Och hungersnöd kom över hela Egypten och Kanaan med stort betryck, och våra fäder kunde icke få något att äta.
[12] Men när Jakob fick höra att bröd fanns i Egypten, sände han våra fäder åstad dit, en första gång.
[13] Sedan, när de för andra gången kommo dit, blev Josef igenkänd av sina bröder, och Farao fick kunskap och Josefs släkt.
[14] Därefter sände Josef åstad och kallade till sig sin fader Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
[15] Och Jakob for ned till Egypten; och han dog där, han såväl som våra fäder.
[16] Och man förde dem därifrån till Sikem och lade dem i den grav som Abraham för en summa penningar hade köpt av Emmors barn i Sikem.
[17] Och alltefter som tiden nalkades att det löfte skulle uppfyllas, som Gud hade givit Abraham, växte folket till och förökade sig i Egypten,
[18] till dess en ny konung över Egypten uppstod, en som icke visste av Josef.
[19] Denne konung gick listigt till väga mot vårt folk och förtryckte våra fäder och drev dem till att utsätta sina späda barn, för att dessa icke skulle bliva vid liv.
[20] Vid den tiden föddes Moses, och han ‘var ett vackert barn’ inför Gud. Under tre månader fostrades han i sin faders hus;
[21] sedan, när han hade blivit utsatt, lät Faraos dotter hämta honom till sig och uppfostra honom såsom sin egen son.
[22] Och Moses blev undervisad i all egyptiernas visdom och var mäktig i ord och gärningar.
[23] Men när han blev fyrtio år gammal, fick han i sinnet att besöka sina bröder, Israels barn.
[24] När han då såg att en av dem led orätt, tog han den misshandlade i försvar och hämnades honom, i det att han slog ihjäl egyptiern.
[25] Nu menade han att hans bröder skulle förstå att Gud genom honom ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.
[26] Dagen därefter kom han åter fram till dem, där de tvistade, och ville förlika dem och sade: ‘I män, I ären ju bröder; varför gören I då varandra orätt?’
[27] Men den som gjorde orätt mot sin landsman stötte bort honom och sade: ‘Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
[28] Kanske du vill döda mig, såsom du i går dödade egyptiern?’
[29] Vid det talet flydde Moses bort och levde sedan såsom främling i Madiams land och födde där två söner.
[30] Och när fyrtio är äter voro förlidna, uppenbarade sig för honom, i öknen vid berget Sinai, en ängel i en brinnande törnbuske.
[31] När Moses såg detta, förundrade han sig över synen; och då han gick fram för att se vad det var, hördes Herrens röst:
[32] ‘Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ Då greps Moses av bävan och dristade sig icke att se dit.
[33] Och Herren sade till honom: ‘Lös dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.
[34] Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i Egypten, och deras suckan har jag hört, och jag har stigit ned för att rädda dem. Därför må du nu gå åstad; jag vill sända dig till Egypten.
[35] Denne Moses, som de hade förnekat, i det de sade: ‘Vem har satt dig till hövding och domare?’, honom sände Gud att vara både en hövding och en förlossare, genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.
[36] Det var han som förde ut dem, och som gjorde under och tecken i Egyptens land och i Röda havet och i öknen, under fyrtio år.
[37] Det var samme Moses som sade till Israels barn: ‘En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik.’
[38] Det var och han, som under den tid då menigheten levde i öknen, både var hos ängeln, som talade med honom på berget Sinai, och tillika hos våra fäder; och han undfick levande ord för att giva dem åt eder.
[39] Men våra fäder ville icke bliva honom lydiga, utan stötte bort honom och vände sig med sina hjärtan mot Egypten
[40] och sade till Aron: ‘Gör oss gudar, som kunna gå framför oss; ty vi veta icke vad som har vederfarits denne Moses, som förde oss ut ur Egyptens land.’
[41] Och de gjorde i de dagarna en kalv och buro sedan fram offer åt avguden och gladde sig över sina händers verk.
[42] Då vände Gud sig bort och prisgav dem till att dyrka himmelens härskara, såsom det är skrivet i Profeternas bok: ‘Framburen I väl åt mig slaktoffer och spisoffer under de fyrtio åren i öknen, I av Israels hus?
[43] Nej, I buren Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som I hade gjort för att tillbedja. Därför skall jag låta eder föras åstad ända bortom Babylon.’
[44] Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se.
[45] Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid.
[46] Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna ‘ett rum till boning’ åt Jakobs Gud.
[47] Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom.
[48] Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger:
[49] ‘Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad?
[50] Min hand har ju gjort allt detta.’
[51] I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder.
[52] Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt,
[53] I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.”
[54] När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom.
[55] Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida.
[56] Och han sade: “Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.”
[57] Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom
[58] och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.
[59] Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: “Herre Jesus, tag emot min ande.”
[60] Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: “Herre, tillräkna dem icke denna synd.” Och när han hade sagt detta, avsomnade han.