[1] Medan Apollos var i Korint, kom Paulus, sedan han hade farit genom de övre delarna av landet, ned till Efesus. Där träffade han några lärjungar.
[2] Och han frågade dessa: “Undfingen I helig ande, när I kommen till tro?” De svarade honom: “Nej, vi hava icke ens hört att helig ande är given.”
[3] Han frågade: “Vilken döpelse bleven I då döpta med?” De svarade: “Vi döptes med Johannes’ döpelse”
[4] Då sade Paulus: “Johannes’ döpelse var en döpelse till bättring; och han sade därvid till folket, att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro.”
[5] Sedan de hade hört detta, läto de döpa sig i Herren Jesu namn.
[6] Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade tungomål och profeterade.
[7] Och tillsammans voro de vid pass tolv män.
[8] Därefter gick han in i synagogan; och under tre månader samtalade han där, frimodigt och övertygande, med dem om Guds rike.
[9] Men när några av dem förhärdade sig och voro ohörsamma och inför menigheten talade illa om “den vägen”*, vände han sig ifrån dem och avskilde lärjungarna och samtalade sedan dagligen med dessa i Tyrannus’ lärosal.
[10] Så fortgick det i två år, och alla provinsen Asiens inbyggare, både judar och greker, fingo på detta sätt höra Herrens ord.
[11] Och Gud gjorde genom Paulus kraftgärningar av icke vanligt slag.
[12] Man till och med tog handkläden och förkläden, som hade varit i beröring med hans kropp, och lade dem på de sjuka; och sjukdomarna veko då ifrån dem, och de onda andarna foro ut.
[13] Men också några kringvandrande judiska besvärjare företogo sig nu att över dem som voro besatta av onda andar nämna Herren Jesu namn; de sade: “Jag besvär eder vid den Jesus som Paulus predikar.
[14] Bland dem som så gjorde voro sju söner av en viss Skevas, en judisk överstepräst.
[15] Men den onde anden svarade då och sade till dem: “Jesus känner jag, Paulus är mig ock väl bekant men vilka ären I?”
[16] Och mannen som var besatt av den onde anden störtade sig på dem och övermannade både den ene och den andre; han betedde sig så våldsamt mot dem, att de måste fly ut ur huset, nakna och sargade.
[17] Och detta blev bekant för alla Efesus’ invånare, både judar och greker, och fruktan föll över dem alla, och Herren Jesu namn blev storligen prisat.
[18] Och många av dem som hade kommit till tro trädde fram och bekände sin synd och omtalade vad de hade gjort.
[19] Och ganska många av dem som hade övat vidskepliga konster samlade ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn. Och när man räknade tillsammans vad böckerna voro värda, fann man att värdet uppgick till femtio tusen silverpenningar*.
[20] På detta sätt hade Herrens ord mäktig framgång och visade sin kraft.
[21] Efter allt detta bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse, att över Macedonien och Akaja fara till Jerusalem. Och han sade: “Sedan jag har varit där, måste jag ock se Rom.”
[22] Han sände då två av sina medhjälpare, Timoteus och Erastus, åstad till Macedonien, men själv stannade han ännu någon tid i provinsen Asien.
[23] Vid den tiden uppstod ganska mycket oväsen angående “den vägen”.
[24] Där fanns nämligen en guldsmed, vid namn Demetrius, som förfärdigade Dianatempel av silver och därmed skaffade hantverkarna en ganska stor inkomst.
[25] Han kallade tillhopa dessa, jämte andra som hade liknande arbete, och sade: “I man, I veten att det är detta arbete som giver oss vår goda bärgning;
[26] men nu sen och hören I att denne Paulus icke allenast i Efesus, utan i nästan hela provinsen Asien genom sitt tal har förlett ganska mycket folk, i det han säger att de gudar som göras med människohänder icke äro gudar.
[27] Och det är fara värt, icke allenast att denna vår hantering kommer i missaktning, utan ock att den stora gudinnan Dianas helgedom bliver räknad för intet, och att jämväl denna gudinna, som hela provinsen Asien, ja, hela världen dyrkar, kommer att lida avbräck i sitt stora anseende.”
[28] När de hörde detta, blevo de fulla av vrede och skriade: “Stor är efesiernas Diana!”
[29] Och hela staden kom i rörelse, och alla stormade på en gång till skådebanan och släpade med sig Gajus och Aristarkus, två macedonier som voro Paulus’ följeslagare
[30] Paulus ville då gå in bland folket men lärjungarna tillstadde honom det icke.
[31] Också några asiarker, som voro hans vänner, sände bud till honom och bådo honom att han icke skulle giva sig in på skådebanan.
[32] Och de skriade, den ene så och den andre så; ty menigheten var upprörd, och de flesta visste icke varför de hade kommit tillsammans.
[33] Då drog man ur folkhopen fram Alexander, som judarna sköto framför sig. Och Alexander gav tecken med handen att han ville hålla ett försvarstal inför folket.
[34] Men när de märkte att han var jude, begynte de ropa, alla med en mun, och skriade under ett par timmars tid: “Stor är efesiernas Diana!”
[35] Men stadens kansler lugnade folket och sade: “Efesier, finnes då någon människa som icke vet, att efesiernas stad är vårdare av den stora Dianas tempel och den bild av henne, som har fallit ned från himmelen?
[36] Eftersom ju ingen kan bestrida detta, bören I hålla eder lugna och icke företaga eder något förhastat.
[37] Emellertid haven I dragit fram dessa män, som icke äro helgerånare, ej heller smäda vår gudinna,
[38] Om nu Demetrius och de hantverkare som hålla ihop med honom hava sak mot någon, så finnas ju domstolssammanträden och landshövdingar. Må de alltså göra upp saken med varandra inför rätta.
[39] Och haven I något att andraga som går därutöver, så må sådant avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
[40] På grund av det som i dag har skett löpa vi ju till och med fara att bliva anklagade för upplopp, fastän vi icke hava gjort något ont; och någon giltig anledning till denna folkskockning kunna vi icke heller uppgiva.”Med dessa ord fick han menigheten att skiljas åt.