[1] Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras mot fullkomningen, och inte lägga grunden igen med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud,
[2] med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom.
[3] Ja, så vill vi göra, om Gud tillåter.
[4] De som en gång har tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande
[5] och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter
[6] men sedan avfallit, dem går det inte att föra till ny omvändelse då de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt.
[7] En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud.
[8] Men bär den törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.
[9] Men när det gäller er, våra älskade, är vi övertygade om det bästa, det som för till frälsning, trots att vi talar på detta sätt.
[10] Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr.
[11] Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet,
[12] så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och tålamod får det utlovade arvet.
[13] När Gud gav löftet till Abraham svor han vid sig själv, eftersom han inte hade någon högre att svära vid.
[14] Han sade: Jag ska rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.
[15] Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat.
[16] Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar.
[17] När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed.
[18] Så skulle vi, genom två orubbliga uttalanden, där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi har framför oss.
[19] Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget.
[20] Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.