[1] Och det hände vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.
[2] Detta var den första skattskrivningen, och den hölls när Kvirinius var landshövding över Syrien.
[3] Alla gav sig då i väg för att skattskriva sig, var och en till sin stad.
[4] Så for också Josef från staden Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad som heter Betlehem, eftersom han var av Davids hus och släkt. Han for dit
[5] för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var havande.
[6] När de befann sig där var tiden inne då hon skulle föda.
[7] Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom de inte fick plats i härbärget.
[8] I samma trakt uppehöll sig några herdar, som låg ute och vaktade sin hjord om natten.
[9] Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket förskräckta.
[10] Men ängeln sade: ”Var inte förskräckta! Se, jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket.
[11] Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.
[12] Och detta är tecknet: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”
[13] Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
[14] ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människor hans välbehag.”
[15] När änglarna hade farit upp till himlen, sade herdarna till varandra: ”Låt oss nu gå till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss få veta.”
[16] De skyndade i väg och fann Maria och Josef och barnet som låg i krubban.
[17] Och när de hade sett det, berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn.
[18] Alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.
[19] Men Maria bevarade och begrundade allt detta i sitt hjärta.
[20] Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt som de hade hört och sett, alldeles som det hade blivit sagt till dem.
[21] När åtta dagar hade gått och barnet skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det namn som ängeln hade gett honom innan han blev avlad i sin mors liv.
[22] När tiden för deras rening var förbi, den som var föreskriven i Mose lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren,
[23] som det var befallt i Herrens lag: ”Varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som helgad åt Herren.”
[24] De skulle även offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt Herrens lag.
[25] På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom.
[26] Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde.
[27] Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen,
[28] tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade:
[29] ”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat.
[30] Ty mina ögon har sett din frälsning,
[31] som du har berett att skådas av alla folk,
[32] ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”
[33] Hans far och mor förundrade sig över det som sades om honom.
[34] Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt.
[35] Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd. Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan.”
[36] Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon levt med sin man från den tid hon var jungfru,
[37] och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag.
[38] Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.
[39] Sedan de hade fullgjort allt som var föreskrivet i Herrens lag, vände de tillbaka till sin hemstad Nasaret i Galileen.
[40] Och pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom.
[41] Hans föräldrar gick varje år vid påskhögtiden upp till Jerusalem.
[42] När Jesus var tolv år gick de som vanligt upp till högtiden.
[43] Då festdagarna var över och de vände hem, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar visste om det.
[44] De trodde att han var med i ressällskapet och gick en hel dag innan de började söka efter honom bland släktingar och bekanta.
[45] När de inte fann honom, vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom.
[46] Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem.
[47] Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar.
[48] När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: ”Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.”
[49] Då sade han till dem: ”Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?”
[50] Men de förstod inte vad han sade till dem.
[51] Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta.
[52] Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.