[1] Och Jesus gick ut till Oljeberget.
[2] Men i dagbräckningen kom han åter till helgedomen*.
[3] Då förde översteprästerna och fariséerna dit en kvinna som hade blivit beträdd med äktenskapsbrott; och när de hade lett henne fram,
[4] sade de till honom: “Mästare, denna kvinna har på bar gärning blivit beträdd med äktenskapsbrott.
[5] Nu bjuder Moses i lagen att sådana skola stenas. Vad säger då du?“
[6] Detta sade de för att snärja honom, på det att de skulle få något att anklaga honom för. Då böjde Jesus sig ned och skrev med fingret på jorden.
[7] Men när de stodo fast vid sin fråga, reste han sig upp och sade till dem: “Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen på henne.“
[8] Sedan böjde han sig åter ned och skrev på jorden
[9] När de hörde detta*, gingo de ut, den ene efter den andre, först de äldsta, och Jesus blev lämnad allena med kvinnan, som stod där kvar.
[10] Då såg Jesus upp och sade till kvinnan: “Var äro de andra? Har ingen dömt dig?“
[11] Hon svarade: “Herre, ingen.“ Då sade han till henne: “Icke heller jag dömer dig. Gå, och synda icke härefter.“]*
[12] Åter talade Jesus till dem och sade: “Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.”
[13] Då sade fariséerna till honom: “Du vittnar om dig själv; ditt vittnesbörd gäller icke.”
[14] Jesus svarade och sade till dem: “Om jag än vittnar om mig själv, så gäller dock mitt vittnesbörd, ty jag vet varifrån jag har kommit, och vart jag går; men I veten icke varifrån jag kommer, eller vart jag går.
[15] I dömen efter köttet; jag dömer ingen.
[16] Och om jag än dömer, så är min dom en rätt dom, ty jag är därvid icke ensam, utan med mig är han som har sänt mig.
[17] I eder lag är ju ock skrivet att vad två människor vittna, det gäller såsom sant.
[18] Här är nu jag som vittnar om mig; om mig vittnar också Fadern, som har sänt mig.
[19] Då sade de till honom: “Var är då din Fader?” Jesus svarade: “I kännen varken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I ock min Fader.”
[20] Det var på det ställe där offerkistorna stodo som han talade dessa ord, medan han undervisade i helgedomen; men ingen bar hand på honom, ty hans stund var ännu icke kommen.
[21] Åter sade han till dem: “Jag går bort, och I skolen då söka efter mig; men I skolen dö i eder synd. Dig jag går, dit kunnen I icke komma.”
[22] Då sade judarna: “Icke vill han väl dräpa sig själv, eftersom han säger: ‘Dit jag går, dit kunnen I icke komma’?”
[23] Men han svarade dem: “I ären härnedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen.
[24] Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder.”
[25] Då frågade de honom: “Vem är du då?” Jesus svarade dem: “Det som jag redan från begynnelsen har uttalat för eder.
[26] Mycket har jag ännu att tala och att döma i fråga om eder. Men han som har sänt mig är sannfärdig, och vad jag har hört av honom, det talar jag ut inför världen.”
[27] Men de förstodo icke att det var om Fadern som han talade till dem.
[28] Då sade Jesus: “När I haven upphöjt Människosonen, då skolen I första att jag är den jag är, och att jag icke gör något av mig själv, utan talar detta såsom Fadern har lärt mig.
[29] Och han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.”
[30] När han talade detta, kommo många till tro på honom.
[31] Då sade Jesus till de judar som hade satt tro till honom: “Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar;
[32] Och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.”
[33] De svarade honom: “Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon. Huru kan du då säga: ‘I skolen bliva fria’?”
[34] Jesus svarade dem: “Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd, han är syndens träl.
[35] Men trälen får icke förbliva i huset för alltid; sonen får förbliva där för alltid.
[36] Om nu Sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.
[37] Jag vet att I ären Abrahams säd; men I stån efter att döda mig, eftersom mitt ord icke får någon ingång i eder.
[38] Jag talar vad jag har sett hos min Fader; så gören ock I vad I haven hört av eder fader.”
[39] De svarade och sade till honom: “Vår fader är ju Abraham.” Jesus svarade till dem: “Ären I Abrahams barn, så gören ock Abrahams gärningar.
[40] Men nu stån I efter att döda mig, en man som har sagt eder sanningen, såsom jag har hört den av Gud. Så handlade icke Abraham.
[41] Nej, I gören eder faders gärningar.” De sade till honom: “Vi äro icke födda i äktenskapsbrott. Vi hava Gud till fader och ingen annan.”
[42] Jesus svarade dem: “Vore Gud eder fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått, och från honom är jag kommen. Ja, jag har icke kommit av mig själv, utan det är han som har sänt mig.
[43] Varför fatten I då icke vad jag talar? Jo, därför att I icke ‘stån ut med’ att höra på mitt ord.
[44] I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han har varit en mandråpare från begynnelsen, och i sanningen står han icke, ty sanning finnes icke i honom. När han talar lögn, då talar han av sitt eget, ty han är en lögnare, ja, lögnens fader.
[45] Men mig tron I icke, just därför att jag talar sanning.
[46] Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd? Om jag alltså talar sanning, varför tron I mig då icke?
[47] Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud som I icke lyssnen därtill.
[48] Judarna svarade och sade till honom: “Hava vi icke rätt, då vi säga att du är en samarit och är besatt av en ond ande?”
[49] Jesus svarade: “Jag är icke besatt av någon ond ande; fastmer hedrar jag min Fader. I åter skymfen mig.
[50] Men jag söker icke min egen ära; en finnes dock som söker den och som dömer.
[51] Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden.”
[52] Judarna sade till honom: “Nu förstå vi att du är besatt av en ond ande. Abraham har dött, så ock profeterna, och likväl säger du: ‘Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin smaka döden.’
[53] Icke är väl du förmer än vår Fader Abraham? Och han har ju dött. Profeterna hava också dött. Till vem gör du då dig själv?”
[54] Jesus svarade: “Om jag själv ville skaffa mig ära, så vore min ära intet; men det är min Fader som förlänar mig ära, han som I säger vara eder Gud.
[55] Dock, I haven icke lärt känna honom, men jag känner honom; och om jag sade att jag icke kände honom, så bleve jag en lögnare likasom I; men jag känner honom och håller hans ord.
[56] Abraham, eder fader, fröjdade sig över att han skulle få se min dag. Han fick se den och blev glad.”
[57] Då sade judarna till honom: “Femtio år gammal är du icke ännu, och Abraham har du sett!”
[58] Jesus sade till dem: “Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till, är jag.”
[59] Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.