[1] Herren sade till Abram: ”Gå ut från ditt land och din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag ska visa dig.
[2] Där ska jag göra dig till ett stort folk. Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort, och du ska bli en välsignelse.
[3] Jag ska välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig ska jordens alla släkten bli välsignade.”
[4] Abram gav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Harran.
[5] Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det folk de skaffat sig i Harran och gav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land
[6] fortsatte Abram in i landet ända till Shekems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet.
[7] Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom.
[8] Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade Herrens namn.
[9] Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut.
[10] Men det blev svält i landet, och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, eftersom svälten var svår i landet.
[11] När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en vacker kvinna.
[12] När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så dödar de mig men låter dig leva.
[13] Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig.”
[14] När Abram kom till Egypten, såg egyptierna att Saraj var en mycket vacker kvinna.
[15] Faraos hövdingar fick se henne och prisade henne inför farao, och hon fördes in i faraos palats.
[16] Och det gick bra för Abram för hennes skull. Han fick får, kor och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler.
[17] Men Herren lät farao och hans hus drabbas av svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull.
[18] Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru?
[19] Varför sade du: Hon är min syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!”
[20] Och farao befallde sina män att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.