[1] Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen.
[2] Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden.
[3] Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften.
[4] Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst."
[5] Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia.
[6] Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem.
[7] Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron.
[8] Stefanus var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket.
[9] Då kom det fram några från synagogan som kallades "De frigivnas" – folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien – och började diskutera med Stefanus.
[10] Men de kunde inte stå emot den vishet och den Ande som här talade.
[11] Då intalade de några män att säga: "Vi har hört honom predika hädiska ord mot Mose och Gud!"
[12] De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda och kom sedan och grep honom och förde honom inför Stora rådet.
[13] Sedan skickade de fram falska vittnen som sade: "Den där mannen slutar inte att predika mot denna heliga plats och mot lagen!
[14] Vi har hört honom säga att Jesus från Nasaret ska bryta ner denna plats och ändra på de seder som Mose har gett oss."
[15] Alla som satt i rådet fäste blicken på honom, och de såg att hans ansikte var som en ängels.