[1] HERREN sade till Abram: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig.
[2] Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse.
[3] Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”
[4] Abram begav sig i väg som HERREN hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran.
[5] Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land
[6] fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet.
[7] Och HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt HERREN som hade uppenbarat sig för honom.
[8] Därifrån drog han vidare till berget öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt HERREN och åkallade HERRENS namn.
[9] Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre söderut.
[10] Men det blev hungersnöd i landet och Abram flyttade ner till Egypten för att bo där som främling, ty hungersnöden var svår i landet.
[11] När han närmade sig Egypten, sade han till sin hustru Saraj: ”Hör på, jag vet att du är en vacker kvinna.
[12] När egyptierna får se dig kommer de att säga: Hon är hans hustru! Och så kommer de att döda mig, men låta dig leva.
[13] Säg därför att du är min syster, så går det bra för mig för din skull och jag får leva tack vare dig.”
[14] Så kom Abram till Egypten. Egyptierna såg att Saraj var en mycket vacker kvinna,
[15] och när faraos hövdingar fick se henne, prisade de henne inför farao och hon fördes in i faraos palats.
[16] Och det gick bra för Abram för hennes skull, och han fick får, nötboskap och åsnor, tjänare och tjänarinnor, åsninnor och kameler.
[17] Men HERREN lät farao och hans hus drabbas av stora plågor för Abrams hustru Sarajs skull.
[18] Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad har du gjort mot mig! Varför berättade du inte för mig att hon är din hustru?
[19] Varför sade du: ‘Hon är min syster’, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru, tag henne och ge dig av!”
[20] Och farao gav sina män order att skicka i väg Abram med hans hustru och allt han ägde.