[1] Då frågade översteprästen: ”Är det verkligen så?”
[2] Stefanus svarade: ”Bröder och fäder, lyssna på mig. Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran,
[3] och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig.
[4] Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor.
[5] Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös.
[6] Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras, och man skall göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.
[7] Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats.
[8] Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.
[9] Och våra stamfäder blev avundsjuka på Josef och sålde honom till Egypten. Men Gud var med honom
[10] och räddade honom ur alla hans lidanden. Han gav honom ynnest och vishet inför farao, kungen i Egypten, som satte honom till styresman över Egypten och hela sitt hus.
[11] Men hela Egypten och Kanaan drabbades av hungersnöd och mycket lidande, och våra stamfäder hade inget att äta.
[12] När Jakob fick höra att det fanns säd i Egypten, sände han våra fäder dit en första gång.
[13] Andra gången de var där gav Josef sig till känna för sina bröder, och farao fick höra om Josefs släkt.
[14] Josef skickade då bud och kallade till sig sin far Jakob och hela sin släkt, sjuttiofem personer.
[15] Och Jakob drog ner till Egypten, och där dog han och våra fäder.
[16] De fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt för en viss summa pengar av Hamors barn i Sikem.
[17] När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham, ökade folkets antal och de blev allt fler i Egypten,
[18] ända tills en annan kung framträdde i landet, en som inte kände till Josef.
[19] Han gick fram med list mot vårt folk och förtryckte våra fäder och tvingade dem att sätta ut sina nyfödda, för att de inte skulle överleva.
[20] Vid den tiden föddes Mose, och han var ett mycket vackert barn. Under tre månader sköttes han i sin fars familj,
[21] och då han sattes ut, tog faraos dotter upp honom och uppfostrade honom som sin egen son.
[22] Och Mose blev undervisad i egyptiernas hela visdom, och han var mäktig i ord och gärningar.
[23] När han hade fyllt fyrtio år, steg den tanken upp i hans hjärta att han skulle besöka sina bröder, Israels barn.
[24] Han fick då se hur en av dem blev illa behandlad, och han tog honom i försvar och hämnades honom genom att slå ihjäl egyptiern.
[25] Nu trodde Mose att hans bröder skulle förstå att Gud ville rädda dem genom hans hand, men det gjorde de inte.
[26] Nästa dag kom han på några av dem när de slogs, och han försökte få dem att bli sams. Han sade: Ni män är ju bröder. Varför gör ni varandra illa?
[27] Men den som hade handlat orätt mot sin landsman stötte undan Mose och svarade: Vem har satt dig till ledare och domare över oss?
[28] Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går?
[29] Vid de orden flydde Mose, och han levde sedan som främling i Midjans land, där han fick två söner.
[30] När fyrtio år hade gått, visade sig en ängel för honom i öknen vid Sinai berg, i flamman från en brinnande törnbuske.
[31] Mose förundrade sig över synen han såg, och då han gick närmare för att se efter vad det var, kom Herrens röst:
[32] Jag är dina fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Då greps Mose av fruktan och vågade inte se ditåt.
[33] Men Herren sade till honom: Ta av dina sandaler! Ty platsen där du står är helig mark
[34] Jag har själv sett hur mitt folk förtrycks i Egypten och hört hur de suckar, och jag har stigit ner för att befria dem. Gå nu! Jag sänder dig till Egypten.
[35] Denne Mose som de förnekade när de sade: Vem har satt dig till ledare och domare? - honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.
[36] Det var han som förde dem ut och gjorde under och tecken i Egypten och i Röda havet och i öknen under fyrtio år.
[37] Det var han som sade till Israels barn: En profet som är lik mig skall Gud låta träda fram, en ur era bröders krets.
[38] Det var Mose som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på berget Sinai och med våra fäder, och som tog emot levande ord för att ge till oss.
[39] Men våra fäder ville inte lyda honom. De stötte honom ifrån sig och vände i sina hjärtan tillbaka till Egypten.
[40] De sade till Aron: Gör åt oss gudar som skall gå framför oss. Ty vad som har hänt den där Mose som förde oss ut ur Egypten, det vet vi inte.
[41] Och de gjorde vid den tiden en kalv och bar fram offer åt avguden och jublade över sina händers verk.
[42] Men Gud vände sig bort från dem och utlämnade dem till att dyrka himlens här, så som det står skrivet i profeternas bok: Bar ni väl fram åt mig slaktoffer och andra offer under de fyrtio åren i öknen, ni av Israels hus?
[43] Nej, ni bar med er Moloks tält och guden Romfas stjärna, de bilder som ni hade gjort för att tillbe. Men jag skall föra er bortom Babylon.
[44] Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen så inrättat som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild denne hade sett.
[45] Detta tabernakel fick våra fäder i arv och de förde det hit under Josuas ledning, när de tog landet i besittning efter de folk som Gud drev undan för dem, och där var tabernaklet fram till Davids tid.
[46] David fann nåd inför Gud och bad att han skulle finna en boning åt Jakobs Gud.
[47] Men det blev Salomo som byggde ett hus åt honom.
[48] Den Högste bor dock inte i hus som är byggda av människohand. Profeten säger:
[49] Himlen är min tron, och jorden är min fotpall. Vad för ett hus kan ni bygga åt mig, säger Herren, eller vad för en plats, där jag kan vila?
[50] Har inte min hand gjort allt detta?
[51] Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Alltid står ni emot den helige Ande, ni som era fäder.
[52] Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat,
[53] ni som har fått lagen förmedlad av änglar men inte hållit den.”
[54] När de hörde detta blev de ursinniga och skar tänder mot Stefanus.
[55] Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida.
[56] Och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.”
[57] Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom,
[58] och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus.
[59] Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ”Herre Jesus, tag emot min ande.”
[60] Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden insomnade han. (8:1a) Och Saulus hade gått med på att han dödades.