[1] När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och förmanade och tröstade dem. Sedan tog han farväl och for till Makedonien.
[2] Och när han hade farit genom det området och talat många uppmuntrande ord till bröderna, kom han till Grekland,
[3] där han uppehöll sig i tre månader. Men då judarna förberedde ett attentat mot honom, just som han skulle avsegla till Syrien, bestämde han sig för att resa tillbaka genom Makedonien.
[4] Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarkus och Sekundus från Tessalonika, vidare Gajus från Derbe och Timoteus samt Tykikus och Trofimus från Asien.
[5] Dessa reste i förväg och väntade på oss i Troas.
[6] Efter det osyrade brödets högtid seglade vi själva från Filippi, och fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.
[7] Den första dagen i veckan var vi samlade till brödsbrytelse. Paulus samtalade med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han att tala ända till midnatt.
[8] Det fanns ganska många lampor i det rum på översta våningen, där vi var samlade.
[9] I fönstret satt en ung man som hette Eutykus. Han föll i djup sömn när Paulus talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen, och när man lyfte upp honom var han död.
[10] Paulus gick då ner, böjde sig över honom och tog honom i sina armar och sade: ”Var inte oroliga. Han lever.”
[11] Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Sedan han hade talat länge, ända till gryningen, gick han därifrån.
[12] Och de förde fram den unge mannen. Han levde, och de blev mycket uppmuntrade.
[13] Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och avseglade till Assos, där vi skulle ta Paulus ombord. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen.
[14] Så snart han träffade oss i Assos, tog vi honom ombord och kom till Mitylene.
[15] Därifrån avseglade vi nästa dag och nådde fram i höjd med Kios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och efter ännu en dag kom vi till Miletus.
[16] Paulus hade nämligen beslutat att segla förbi Efesus för att inte bli uppehållen i Asien. Han påskyndade resan för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.
[17] Från Miletus skickade han bud till Efesus och kallade till sig församlingens äldste.
[18] Och när de hade kommit till honom, sade han till dem: ”Ni vet hur jag uppträdde hos er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien,
[19] hur jag tjänade Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas anslag.
[20] Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen,
[21] och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus.
[22] Och se, bunden i anden beger jag mig upp till Jerusalem utan att veta vad som kommer att möta mig där.
[23] Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig.
[24] Men jag anser inte att mitt liv har något värde för mig själv. Jag vill endast fullborda mitt lopp och den uppgift som jag har fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåderika evangelium.
[25] Och se, jag vet nu att ni inte mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för.
[26] Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod.
[27] Jag har inte tvekat att predika för er hela Guds vilja och plan.
[28] Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod.
[29] Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden.
[30] Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.
[31] Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.
[32] Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att uppbygga er och ge åt er arvslotten bland alla dem som blivit helgade.
[33] Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon.
[34] Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov.
[35] I allt har jag visat er att ni genom att arbeta på detta sätt skall ta er an de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv sade: Det är saligare att giva än att taga.”
[36] När Paulus hade sagt detta, föll han på knä och bad tillsammans med dem alla.
[37] De brast alla i gråt och föll honom om halsen och kysste honom.
[38] Det som smärtade dem mest var att han hade sagt, att de inte mer skulle se hans ansikte. Så följde de honom till skeppet.