[1] I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare, Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Cyrene, Manaen, fosterbror till landsfursten Herodes, samt Saulus.
[2] När de tjänade Herren och fastade, sade den helige Ande: ”Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till.”
[3] Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem.
[4] Sedan de hade blivit utsända av den helige Ande, for de ner till Seleucia, och därifrån seglade de till Cypern.
[5] De kom till Salamis och predikade Guds ord i judarnas synagogor. De hade också med sig Johannes som medhjälpare.
[6] Sedan for de över hela ön ända till Pafos. Där träffade de på en jude som bedrev trolldom, en falsk profet vid namn Barjesus.
[7] Han höll till hos landshövdingen Sergius Paulus, som var en förståndig man. Denne kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord.
[8] Men Elymas, trollkarlen - det är vad hans namn betyder - gick emot dem och försökte hindra landshövdingen från att komma till tro.
[9] Saulus som även kallades Paulus, uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom
[10] och sade: ”Du djävulens son, full av allt slags svek och bedrägeri, du fiende till allt som är rätt, skall du aldrig upphöra att förvränga Herrens raka vägar?
[11] Se, nu kommer Herrens hand över dig, och du skall bli blind en tid och inte kunna se solen.” I samma ögonblick föll ett totalt mörker över honom, och han gick omkring och sökte efter någon som kunde leda honom.
[12] När landshövdingen såg det som hände, kom han till tro, slagen med häpnad över Herrens lära.
[13] Paulus och hans följeslagare seglade sedan ut från Pafos och kom till Perge i Pamfylien. Där lämnade Johannes dem och återvände till Jerusalem.
[14] Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig.
[15] Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: ”Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det.”
[16] Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: ”Israelitiska män och ni som fruktar Gud, lyssna!
[17] Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder, och han tog hand om sitt folk, när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån,
[18] och under fyrtio år bar han dem i öknen.
[19] Han utrotade sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk.
[20] Detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid.
[21] Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.
[22] Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta. Han skall utföra min vilja i allt.
[23] Av hans efterkommande har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel.
[24] Innan Jesus trädde fram, hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk.
[25] Och när Johannes stod vid slutet av sitt lopp, sade han: Det ni tror att jag är, det är jag inte. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värd att knyta upp sandalerna på.
[26] Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud, till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt.
[27] Ty Jerusalems invånare och deras ledare förstod inte vem han var. Genom sin dom har de uppfyllt profeternas förutsägelser som föreläses varje sabbat.
[28] Fast de inte fann något giltigt skäl att döma honom till döden, krävde de att Pilatus skulle låta avrätta honom.
[29] Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav.
[30] Men Gud uppväckte honom från de döda,
[31] och under många dagar visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.
[32] Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder,
[33] det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen: Du är min son, jag har i dag fött dig.
[34] Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick.
[35] Därför säger han också på ett annat ställe: Du skall inte låta din Helige se förgängelsen.
[36] När David på sin tid hade tjänat Guds vilja, insomnade han och blev lagd till vila hos sina fäder och såg förgängelsen.
[37] Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelsen.
[38] Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag.
[40] Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er:
[41] Se, ni föraktare, häpna och gå under: en gärning utför jag i era dagar, en gärning som ni aldrig kommer att tro, när man berättar den för er.”
[42] När de gick ut bad folket att de nästa sabbat skulle tala om detta för dem.
[43] Och då man skildes åt, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd.
[44] Följande sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord.
[45] När judarna fick se allt folket, fylldes de av avund och hånade Paulus och sade emot honom när han predikade.
[46] Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: ”Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna.
[47] Ty så har Herren befallt oss: Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns.
[48] När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv.
[49] Och Herrens ord spreds över hela området.
[50] Men judarna hetsade upp de ansedda kvinnor som fruktade Gud och de främsta männen i staden, och de satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område.
[51] Då skakade de dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium.
[52] Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.