[1] Om Moab. Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Ve över Nebo, ty det är förstört! Kirjataim har kommit på skam och är intaget, fästet har kommit på skam och ligger krossat.
[2] Moabs berömmelse är icke mer. I Heabon förehar man onda anslag mot det: “Upp, låt oss utrota det, så att det icke mer är ett folk.” Också du, Madmen, skall förgöras, svärdet skall följa dig i spåren.
[3] Klagorop höras fran Horonaim, förödelse ooh stort brak.
[4] Ja, Moab ligger förstört; högljutt klaga dess barn.
[5] Uppför Halluhots höjd stiger man under gråt, och på vägen ned till Horonaim höras ångestfulla klagorop över förstörelsen.
[6] Flyn, rädden edra liv, och bliven som torra buskar i öknen.
[7] Ty därför att du förlitar dig på dina verk och dina skatter, skall ock du bliva intagen; och Kemos skall gå bort i fångenskap och hans präster och furstar med honom.
[8] Och en förhärjare skall komma över var stad, så att ingen stad skall kunna rädda sig; dalen skall bliva förstörd och slätten ödelagd, såsom HERREN har sagt.
[9] Given vingar åt Moab, ty flygande måste han fly bort. Hans städer skola bliva mark, och ingen skall bo i dem.
[10] Förbannad vare den som försumligt utför HERRENS verk, förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd.
[11] I säkerhet har Moab levat från sin ungdom och har legat i ro på sin drägg; han har icke varit tömd ur ett kärl i ett annat, icke vandrat bort i fångenskap; därför har hans smak behållit sig, och hans lukt har ej förvandlats.
[12] Se, därför skola dagar komma, säger HERREN, då jag skall sända till honom vintappare, som skola tappa honom och tömma hans kärl och krossa hans krukor.
[13] Då skall Moab komma på skam med Kemos, likasom Israels hus kom på skam med Betel, som det förlitade sig på.
[14] Huru kunnen I säga: “Vi äro hjältar och tappra män i striden”?
[15] Moab skall ändå bliva förstört, dess städer skola gå upp i rök, och dess utvalda unga manskap måste ned till att slaktas; så säger konungen, han vilkens namn är HERREN Sebaot.
[16] Snart kommer Moabs ofärd, och hans olycka hastar fram med fart.
[17] Ömken honom, I alla som bon omkring honom, I alla som kännen hans namn. Sägen: “Huru sönderbruten är icke den starka spiran, den präktiga staven!”
[18] Stig ned från din härlighet och sätt dig på torra marken, du dottern Dibons folk; ty Moabs förhärjare drager upp mot dig och förstör dina fästen.
[19] Ställ dig vid vägen och spela omkring dig, du Aroers folk; fråga männen som fly och kvinnorna som söka rädda sig, säg: “Vad har hänt?”
[20] Moab har kommit på skam, ja, det är krossat; jämren eder och ropen Förkunnen vid Arnon att Moab är förstört.
[21] Domen har kommit över slättlan det, över Holon, Jahas och Mofaat,
[22] över Dibon, Nebo och Bet-Diblataim,
[23] över Kirjataim, Bet-Gamul och Bet-Meon,
[24] över Keriot och Bosra och över alla andra städer i Moabs land, vare sig de ligga fjärran eller nära.
[25] Avhugget ar Moabs horn, och hans arm är sönderbruten, säger HERREN.
[26] Gören honom drucken, ty han har förhävt sig mot HERREN; ja, må Moab ragla omkull i sina egna spyor och bliva till åtlöje, också han.
[27] Eller var icke Israel till ett åtlöje för dig? Blev han då ertappad bland tjuvar, eftersom du skakar hucudet, så ofta du talar om honom
[28] Övergiven edra städer och byggen bo i klipporna, I Moabs inbyggare, och bliven lika duvor som bygga sina nästen bortom klyftans gap.
[29] Vi hava hört om Moabs högmod, det övermåttan höga, om hans stolthet, högmod och högfärd och hans hjärtas förhävelse.
[30] Jag känner, säger HERREN, hans övermod och opålitlighet, hans lösa tal ooh opålitliga handlingssätt.
[31] Därför måste jag jämra mig för Moabs skull; över hela Moab måste jag klaga. Över Kir-Heres’ män må man sucka.
[32] Mer än Jaeser gråter, måste jag gråta över dig, du Sibmas vinträd, du vars rankor gingo över havet och nådde till Jaesers hav; mitt i din sommar oah din vinbärgning har ju en förhärjare slagit ned.
[33] Glädje och fröjd är nu avbärgad från de bördiga fälten och från Moabs land. På vinet i pressarna har jag gjort slut; man trampar ej mer vin under skördeskri, skördeskriet är intet skördeskri mer.
[34] Från Hesbons jämmerstaden, ända till Eleale, ända till Jahas upphäver man rop, och från Soar ända till Horonaim, till Eglat-Selisia; ty också Nimrims vatten bliva torr ökenmark.
[35] Och jag skall i Moab så göra, säger HERREN, att ingen mer frambär offer på offerhöjden och ingen mer tänder offereld åt sin gud.
[36] Därför klagar mitt hjärta såsom en flöjt över Moab, ja, mitt hjärta klagar såsom en flöjt över Kir-Heres’ män: vad de hava kvar av sitt förvärv går ju förlorat.
[37] Ty alla huvuden äro skalliga och alla skägg avskurna; på alla händer äro sårmärken och omkring länderna säcktyg.
[38] På alla Moabs tak och på dess torg höres allenast dödsklagan, ty jag har krossat Moab såsom ett värdelöst kärl, säger HERREN.
[39] Huru förfärad är han icke! I mån jämra eder. Huru vänder icke Moab ryggen till med blygd! Ja, Moab bliver ett åtlöje och en skräck för alla dem som bo däromkring.
[40] Ty så säger HERREN: Se, en som liknar en örn svävar fram och breder ut sina vingar över Moab.
[41] Keriot bliver intaget, bergfästenA bliva erövrade. Och Moabs hjältars hjärtan bliva på den dagen såsom en kvinnas hjärta, när hon är barnsnöd.
[42] Ja, Moab skall förgöras så att det icke mer är ett folk, ty det har förhävt sig mot HERREN.
[43] Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I Moabs inbyggare, säger HERREN.
[44] Om någon flyr undan faran, så störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty jag skall låta ett hemsökelsens år komma över dem, över Moab, säger HERREN.
[45] I Hesbons skugga stanna de, det är ute med flyktingarnas kraft. Ty eld gick Ut från Hesbon, en låga från Sihons land; och den förtärde Moabs tinning, hjässan på stridslarmets söner.
[46] Ve dig, Moab! Förlorat är Kemos’ folk. Ty dina söner äro tagna till fånga, och dina döttrar förda bort i fångenskap.
[47] Men i kommande dagar skall jag åter upprätta Moab, säger HERREN. Så långt om domen över Moab.