[1] Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar i den helige Ande
[2] att jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta.
[3] Jag skulle önska att jag själv var fördömd och skild från Kristus i stället för mina bröder, mina landsmän efter köttet.
[4] De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena.
[5] De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen.
[6] Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha slagit fel. Alla som härstammar från Israel är nämligen inte Israel,
[7] och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas.
[8] Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar.
[9] Detta ord var nämligen ett löftesord: Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sara ha en son.
[10] Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak.
[11] Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont,
[12] sades det till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar.
[13] Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.
[14] Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Verkligen inte!
[15] Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över.
[16] Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet.
[17] Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.
[18] Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.
[19] Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans vilja?
[20] Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan?
[21] Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande?
[22] Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga att förstöras?
[23] Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?
[24] Till att vara sådana har han kallat oss, inte bara från judarna utan också från hednafolken.
[25] Så säger han genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade.
[26] Och på platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens barn.
[27] Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst.
[28] Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.
[29] Jesaja har också förutsagt: Hade inte Herren Sebaot lämnat kvar några ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra.
[30] Vad ska vi då säga? Jo, att hedningarna som inte strävade efter rättfärdighet vann rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tro.
[31] Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen.
[32] Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen,
[33] så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam.