[1] Så matt guldet har blivit, det ädlaste guldet förvandlats! Heliga ädelstenar ligger spridda i varje gathörn.
[2] Sions ädlaste söner skattades som fint guld. Nu räknas de som lerkärl, som verk av krukmakarhänder.
[3] Till och med schakaler räcker fram sina spenar och låter ungarna dia, men dottern mitt folk som strutsen i öknen.
[4] Dibarnets tunga fastnar i gommen av törst. Små barn ber om bröd, men ingen ger dem något.
[5] De som förr åt läckerheter tynar bort på gatorna. De som växte upp i purpur ligger nu i dyn.
[6] Missgärningen hos dottern mitt folk är större än synden i Sodom, som ödelades på ett ögonblick utan att röras av människohänder.
[7] Hennes furstar glänste mer än snö, de var vitare än mjölk, deras kroppar var rödare än korall, deras gestalter var som safir.
[8] Nu är deras ansikten mörkare än sot, man känner inte igen dem på gatorna. Deras hud stramar över benen, den är torr som trä.
[9] Lyckligare var de som dödades än de som nu dödas av hunger, som tynar bort i plåga av brist på markens frukter.
[10] Med egna händer har ömsinta mödrar kokat sina barn för att ha dem till föda när dottern mitt folk gick under.
[11] Herren tömde ut sin vrede, han öste ut sin vredesglöd. I Sion tände han en eld som förtärde dess grundvalar.
[12] Ingen av jordens kungar hade trott det, ingen av världens invånare, att någon ovän eller fiende skulle komma in genom Jerusalems portar.
[13] Det kom för hennes profeters synder och hennes prästers för att de spillde rättfärdigas blod där inne i staden.
[14] Som blinda irrar de på gatorna, fläckade av blod så att ingen vågar röra deras kläder.
[15] ”Bort! Oren!” ropar man till dem. ”Bort, bort! Rör dem inte!” De flyr, de irrar omkring. Bland hednafolken säger man: ”Här får de inte bo längre.”
[16] Herren själv har skingrat dem, han vill inte ta sig an dem mer. Prästerna får ingen respekt, de äldre får ingen barmhärtighet.
[17] Våra ögon sviker oss när vi förgäves söker efter hjälp. Vi har spanat och spanat efter ett folk som ändå inte kan
[18] De vaktar på våra steg så att vi inte vågar gå på våra gator. Vårt slut är nära, våra dagar är ute, ja, vårt slut har kommit.
[19] Våra förföljare var snabbare än himlens örnar. De jagade oss över bergen och låg på lur i öknen för oss.
[20] Vår livsande, Herrens smorde, fångades i deras fallgropar. Om honom sade vi: ”I hans skugga ska vi leva
[21] Gläd dig och jubla, dotter Edom, du som bor i landet Us. Bägaren ska komma till dig också, du ska bli drucken
[22] Straffet för din skuld har nått sitt slut, dotter Sion. Han ska inte mer föra bort dig i fångenskap. Men din skuld, dotter Edom, ska han straffa, han ska avslöja dina synder.