[1] Den dagen sjöng Debora och Barak, Abinoams son, denna sång:
[2] När härförare anför i Israel, när folket villigt offrar sig - lova HERREN!
[3] Hör, ni kungar! Lyssna, ni furstar! Jag vill sjunga, till HERRENS ära vill jag sjunga, jag vill lovsjunga HERREN, Israels Gud.
[4] HERRE, när du drog ut från Seir, när du skred fram från Edoms land, då bävade jorden, då strömmade det från himlen, då strömmade vatten ner från molnen.
[5] Bergen skalv inför HERRENS ansikte, Sinai, inför HERRENS, Israels Guds, ansikte.
[6] I Samgars dagar, Anats sons, i Jaels dagar låg vägarna öde. Vandrarna måste färdas omvägar.
[7] Ingen ledare fanns, ingen fanns i Israel förrän jag, Debora, trädde fram, trädde fram som en moder i Israel.
[8] Man valde åt sig nya gudar, då nådde striden fram till portarna. Men varken sköld eller spjut fanns att se hos de fyrtiotusen i Israel.
[9] Mitt hjärta tillhör Israels furstar och dem bland folket som villigt offrade sig. Lova HERREN!
[10] Ni som rider på vita åsninnor, ni som sitter hemma på mattor, och ni som vandrar på vägen, sjung!
[11] När man under sång delar byte mellan vattenhoarna, då lovprisar man där HERRENS rättfärdiga gärningar, att han i rättfärdighet regerar i Israel. Då drog HERRENS folk ner till portarna.
[12] Vakna, vakna, Debora! Vakna, vakna, sjung din sång! Stå upp Barak! Tag dig fångar, du Abinoams son!
[13] Då satte folkets kvarleva de tappra till anförare, HERREN satte mig till anförare över hjältarna.
[14] Från Efraim kom män med rotfäste i Amalek. Benjamin följde dig med dina skaror. Från Makir kom furstar ner och från Sebulon män med ledarstav.
[15] Furstarna i Isaskar slöt sig till Debora. Och liksom Isaskar gjorde också Barak, ner i dalen skyndade man i dennes spår. Bland Rubens ätter hölls stora rådslag.
[16] Varför satt du kvar bland dina fållor och lyssnade till flöjtspel vid hjordarna? Bland Rubens ätter fördes stora överläggningar.
[17] Gilead stannade på andra sidan Jordan. Och Dan, varför dröjde han ännu vid skeppen? Aser satt kvar vid havets strand, vid sina vikar stannade han.
[18] Men Sebulon var ett folk som föraktade döden, Naftali likaså, på stridsfältets höjder.
[19] Kungar drog fram och stred, då stred Kanaans kungar vid Taanak, nära Megiddos vatten. Men byte av silver vann de inte.
[20] Från himlen fördes strid, stjärnorna stred från sina banor mot Sisera.
[21] Floden Kishon svepte dem bort, urtidsfloden, floden Kishon. Gå fram, min själ, med makt!
[22] Då stampade hästarnas hovar, när deras tappra ryttare jagade dem framåt, framåt.
[23] Förbanna Meros, säger HERRENS ängel, förbanna, ja, förbanna dess inbyggare, därför att de ej kom HERREN till hjälp, HERREN till hjälp bland hjältarna.
[24] Välsignad vare Jael framför andra kvinnor, keniten Hebers hustru, välsignad framför alla kvinnor som bor i tält.
[25] Vatten begärde han, hon gav honom mjölk, gräddmjölk bar hon fram i högtidsskålen.
[26] Sin hand räckte hon ut efter tältpluggen, sin högra hand efter arbetshammaren. Med den slog hon Sisera och krossade hans huvud, spräckte hans tinning och genomborrade den.
[27] Vid hennes fötter sjönk han ihop, föll och blev liggande. Vid hennes fötter sjönk han ihop och föll. Där han sjönk ihop, där föll han slagen till döds.
[28] Ut genom fönstret skådar Siseras moder, hon ropar ut genom gallret: ”Varför dröjer hans vagn att komma? Varför hörs inte ljudet från hans vagnar?”
[29] Då svarar de klokaste av hennes hovtärnor, och själv ger hon sig samma svar:
[30] ”Utan tvivel vann de byte som de nu delar: en flicka eller två åt var och en av männen, byte av praktvävnader för Siseras räkning, byte av praktvävnader, brokiga tyger, en brokig duk eller två för de fångnas halsar.”
[31] Så må alla dina fiender förgås, o HERRE. Men de som älskar honom må likna solen, när den går upp i kraft. Och landet hade nu ro i fyrtio år.