[1] Dessa var de folk som HERREN lät bli kvar för att med dem sätta alla de israeliter på prov som inte hade varit med om alla krigen i Kanaan,
[2] detta för att han skulle lära Israels barn att föra krig, men bara dem som förut inte hade varit med om sådana:
[3] filisteernas fem furstar och alla kananeer och sidonier samt de hiveer som bodde i Libanons bergsbygd, från berget Baal-Hermon ända till sista vägstycket mot Hamat.
[4] Med dessa ville HERREN sätta Israel på prov för att få veta om de ville följa de bud som han hade givit deras fäder genom Mose.
[5] Så bodde Israels barn bland kananeerna, hetiterna, amoreerna, perisseerna, hiveerna och jebusiterna,
[6] och de tog deras döttrar till hustrur och gav sina döttrar åt deras söner och tjänade deras gudar.
[7] Israel gjorde det som var ont i HERRENS ögon. De glömde Herren, sin Gud, och tjänade baalerna och aserorna.
[8] Då upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han sålde dem i Kusan-Risatajims hand, kungen i Aram-Naharajim. Och Israels barn tjänade Kusan-Risatajim i åtta år.
[9] Men Israels barn ropade till HERREN, och HERREN lät då en frälsare uppstå bland dem som räddade dem, nämligen Otniel, son till Kenas, Kalebs yngre bror.
[10] HERRENS Ande kom över honom, och han blev domare i Israel. När han drog ut i strid, gav HERREN Kusan-Risatajim, kungen i Aram, i hans hand så att han blev Kusan-Risatajim övermäktig.
[11] Sedan hade landet ro i fyrtio år. Därefter dog Otniel, Kenas son.
[12] Men Israels barn gjorde åter det som var ont i HERRENS ögon. HERREN gav då Eglon, kungen i Moab, makt över Israel, eftersom de gjorde det som var ont i HERRENS ögon.
[13] Eglon förenade sig med Ammons barn och Amalek. Han drog ut och slog Israel, och de intog Palmstaden.
[14] Och Israels barn tjänade Eglon, kungen i Moab, i arton år.
[15] Men Israel ropade till HERREN, och HERREN lät en frälsare uppstå bland dem, benjaminiten Ehud, Geras son, en vänsterhänt man. När Israels barn sände honom med gåvor till Eglon, kungen i Moab,
[16] gjorde Ehud ett tveeggat svärd åt sig, en fot långt. Detta band han fast under sina kläder vid sin högra höft.
[17] Han överlämnade gåvorna till Eglon, kungen i Moab. Denne var en mycket fet man.
[18] När han hade överlämnat gåvorna, sände han i väg folket som hade burit dem.
[19] Själv vände han tillbaka vid bildstoderna nära Gilgal och sade: ”Jag har ett hemligt ärende till dig, o konung.” Kungen sade: ”Var tysta!” Alla som stod omkring honom gick ut därifrån.
[20] Ehud gick fram till honom, där han satt i sommarsalen som han hade för sig själv och Ehud sade: ”Jag har ett ord från Gud till dig.” När kungen reste sig från sin stol,
[21] räckte Ehud ut sin vänstra hand, tog svärdet från sin högra höft och stötte det i hans buk,
[22] så att fästet följde med in efter klingan, och klingan omslöts av fettet, ty han drog inte ut svärdet ur hans buk. Sedan gick Ehud ut i försalen,
[23] och då han hade kommit dit, stängde han igen dörrarna till salen efter sig och låste dem.
[24] När han hade gått kom Eglons tjänare och såg att dörrarna till salen var låsta. De tänkte: ”Han har helt säkert något privat bestyr i sin sommarkammare.”
[25] Men sedan de hade väntat länge och han ändå inte öppnade dörrarna till salen, tog de nyckeln och öppnade själva, och se, där låg deras herre död på golvet.
[26] Medan de dröjde hade Ehud flytt. Han hade hunnit förbi bildstoderna och flydde till Seira.
[27] Så snart han kom dit, lät han stöta i hornet i Efraims bergsbygd. Då drog Israels barn ner från bergsbygden med honom i spetsen.
[28] Han sade till dem: ”Följ mig, för HERREN har gett era fiender moabiterna i er hand.” Då följde de honom och intog vadställena över Jordan till Moabs land och lät ingen komma över.
[29] Vid detta tillfälle slog de omkring tiotusen moabiter, alla starka och tappra män. Inte en enda kom undan.
[30] På den dagen blev Moab kuvat under Israels hand, och landet hade ro i åttio år.
[31] Efter Ehud kom Samgar, Anats son. Han slog filisteerna, sexhundra man, med en oxpik. Också han räddade Israel.