[1] Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud,
[2] med undervisning om reningar och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom.
[3] Ja, detta vill vi göra, om Gud tillåter.
[4] Ty de som en gång tagit emot ljuset och smakat den himmelska gåvan, fått del av den helige Ande
[5] och smakat det goda Gudsordet och den kommande världens krafter
[6] men sedan avfallit, dem är det omöjligt att föra till ny omvändelse, eftersom de själva på nytt korsfäster Guds Son och öppet hånar honom.
[7] Ty en åker som dricker regnet som ofta faller på den och som ger god gröda åt dem som den brukas för, den åkern får välsignelse från Gud.
[8] Men bär den törnen och tistlar är den värdelös, och förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av.
[9] Men när det gäller er, ni älskade, är vi övertygade om det bästa, vad som hör till er frälsning, fastän vi talar på detta sätt.
[10] Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som tidigare tjäna de heliga.
[11] Men vi önskar att var och en av er skall visa samma iver att bevara full visshet i hoppet ända till slutet,
[12] så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och uthållighet får det utlovade arvet.
[13] När Gud gav löftet åt Abraham svor han vid sig själv - han hade ju ingen högre att svära vid.
[14] Han sade: Jag skall rikligt välsigna dig och rikligt föröka digc.
[15] Så fick Abraham efter tålig väntan vad Gud hade lovat.
[16] Människor svär ju vid den som är större än de själva, och eden bekräftar vad de sagt och gör slut på alla deras invändningar.
[17] Eftersom Gud ännu klarare ville visa för dem som skulle ärva det som var utlovat, hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han sitt löfte med en ed.
[18] Så skulle vi genom två orubbliga uttalanden, i vilka Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi äger.
[19] I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten,
[20] dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.