[1] Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön.
[2] Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:
[3] “Hören! En såningsman gick ut för att så.
[4] Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.
[5] Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;
[6] men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.
[7] Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt.
[8] Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.”
[9] Och han tillade: “Den som har öron till att höra, han höre.”
[10] När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.
[11] Då sade han till dem: “Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,
[12] för att de ‘med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse’.”
[13] Sedan sade han till dem: “Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? —
[14] Vad såningsmannen sår är ordet.
[15] Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem.
[16] Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje,
[17] men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall.
[18] Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet,
[19] men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt.
[20] Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.”
[21] Och han sade till dem: “Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.
[22] Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen.
[23] Om någon har öron till att höra, så höre han.”
[24] Och han sade till dem: “Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.
[25] Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.”
[26] Och han sade: “Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;
[27] och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.
[28] Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.
[29] När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.”
[30] Och han sade: “Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?
[31] Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;
[32] men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.”
[33] I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;
[34] och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.
[35] Samma dag, om aftonen, sade han till dem: “Låt oss fara över till andra stranden.”
[36] Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.
[37] Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.
[38] Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: “Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?”
[39] När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: “Tig, var stilla.” Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.
[40] Därefter sade han till dem: “Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?”
[41] Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: “Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?”