[1] När de nu nalkades Jerusalem och voro nära Betfage och Betania vid Oljeberget, sände han åstad två av sina lärjungar
[2] och sade till dem: “Gån in i byn som ligger mitt framför eder, så skolen I, strax då I kommen ditin, finna en åsnefåle stå där bunden, som ännu ingen människa har suttit på; lösen den och fören den hit.
[3] Och om någon frågar eder varför I gören detta, så skolen I svara: ‘Herren behöver den, men han skall strax sända den tillbaka hit.”
[4] Då gingo de åstad och funno en åsnefåle stå där bunden utanför en port vid vägen, och de löste den.
[5] Och några som stodo där bredvid sade till dem: “Vad gören I? Varför lösen I fålen?”
[6] Men de svarade dem såsom Jesus hade bjudit. Då lät man dem vara.
[7] Och de förde fålen till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den.
[8] Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra åter skuro av kvistar och löv på fälten och strödde på vägen.
[9] Och de som gingo före och de som följde efter ropade: “Hosianna! Välsignad vare han som kommer*, i Herrens namn.
[10] Välsignat vare vår fader Davids rike, som nu kommer. Hosianna i höjden!”
[11] Så drog han in i Jerusalem och kom in i helgedomen; och när han hade sett sig omkring överallt och det redan var sent på dagen, gick han med de tolv ut till Betania.
[12] När de dagen därefter voro på väg tillbaka från Betania, blev han hungrig.
[13] Och då han på avstånd fick se ett fikonträd som hade löv, gick han dit för att se om han till äventyrs skulle finna något därpå; men när han kom fram till det, fann han intet annat än löv, det var icke då fikonens tid.
[14] Då talade han och sade till trädet: “Aldrig någonsin mer äte någon frukt av dig.” Och hans lärjungar hörde detta.
[15] När de sedan kommo fram till Jerusalem, gick han in i helgedomen och begynte driva ut dem som sålde och köpte i helgedomen. Och han stötte omkull växlarnas bord och duvomånglarnas säten;
[16] han tillstadde icke heller att man bar någonting genom helgedomen.
[17] Och han undervisade dem och sade: “Det är ju skrivet: ‘Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk.’ Men I haven gjort det till en rövarkula.”
[18] Då översteprästerna och de skriftlärde fingo höra härom, sökte de efter tillfälle att förgöra honom; ty de fruktade för honom, eftersom allt folket häpnade över hans undervisning.
[19] När det blev afton, begåvo de sig ut ur staden.
[20] Men då de nu på morgonen åter gingo där fram, fingo de se fikonträdet vara förtorkat ända från roten.
[21] Då kom Petrus ihåg vad som hade skett och sade till honom: “Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade är förtorkat.”
[22] Jesus svarade och sade till dem: “Haven tro på Gud.
[23] Sannerligen säger jag eder: Om någon säger till detta berg: ‘Häv dig upp, och kasta dig i havet’ och därvid icke tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske honom så.
[24] Därför säger jag eder: Allt vad I bedjen om och begären, tron att det är eder givet; och det skall ske eder så.
[25] Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta eder edra försyndelser.”
[26] +
[27] Så kommo de åter till Jerusalem. Och medan han gick omkring i helgedomen, kommo översteprästerna och de skriftlärde och de äldste fram till honom;
[28] och de sade till honom: “Med vad myndighet gör du detta? Och vem har givit dig myndighet att göra detta?”
[29] Jesus svarade dem: “Jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den, så skall ock jag säga eder med vad myndighet jag gör detta.
[30] Johannes’ döpelse, var den från himmelen eller från människor? Svaren mig härpå.”
[31] Då överlade de med varandra och sade: “Om vi svara: ‘Från himmelen’, så frågar han: ‘Varför trodden I honom då icke?’
[32] Eller skola vi svara: ‘Från människor’?” —det vågade de icke av fruktan för folket, ty alla höllo före att Johannes verkligen var en profet.
[33] De svarade alltså Jesus och sade: “Vi veta det icke.” Då sade Jesus till dem: “Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.”