[1] Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus,
[2] huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var “trogen i hela hans hus”.
[3] Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset.
[4] Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt.
[5] Och väl var Moses “trogen i hela hans hus”, såsom “tjänare”, till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;
[6] men Kristus var trogen såsom “son”, en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet.
[7] Så säger den helige Ande: “I dag, om I fån höra hans röst,
[8] mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen,
[9] där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år.
[10] Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: ‘Alltid fara de vilse med sina hjärtan.’ Men de ville icke veta av mina vägar.
[11] Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.”
[12] Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden,
[13] utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter “i dag”, på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga.
[14] Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt.
[15] När det nu säges: “I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig”,
[16] vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten?
[17] Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de “vilkas kroppar föllo i öknen”?
[18] Och vilka gällde den ed som han svor, att de “icke skulle komma in i hans vila”, vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?
[19] Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.