[1] Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: “Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen.”
[2] Men Farao svarade: “Vem är HERREN, eftersom jag på hans befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill ej heller släppa Israel.”
[3] Då sade de: “Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.”
[4] Men konungen i Egypten svarade dem: “Mose och Aron, varför dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra dagsverken.
[5] Ytterligare sade Farao: “Folket är ju redan alltför talrikt i landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras dagsverken!”
[6] Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen över folket och sade:
[7] “I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.
[8] Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de och säga: ‘Låt oss gå och offra åt vår Gud.’
[9] Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.”
[10] Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade till folket: “Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder halm.
[11] Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men i edert arbete skall intet avdrag göras.”
[12] Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att bruka det såsom halm.
[13] Och fogdarna drevo på dem och sade: “Fullgören edert arbete, var dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.”
[14] Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem: “Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?”
[15] Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och sade: “Varför gör du så mot dina tjänare?
[16] Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till oss: ‘Skaffen fram tegel.’ Och se, dina tjänare få nu uppbära hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.”
[17] Men han svarade: “I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I: ‘Låt oss gå och offra åt HERREN.’
[18] Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.”
[19] Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.
[20] Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som stodo där för att möta dem;
[21] och de sade till dem: “Må HERREN hemsöka eder och döma eder, eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.
[22] Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: “Herre, varför har du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?
[23] Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda räddat ditt folk.