[1] Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten; med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:
[2] Ruben, Simeon, Levi och Juda,
[3] Isaskar, Sebulon och Benjamin,
[4] Dan och Naftali, Gad och Aser.
[5] Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio personer; men Josef var redan förut i Egypten.
[6] Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.
[7] Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av dem.
[8] Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av Josef.
[9] Och denne sade till sitt folk: “Se, Israels barns folk är oss för stort och mäktigt.
[10] Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga bort ur landet.”
[11] Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom och Raamses.
[12] Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för Israels barn.
[13] Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten
[14] och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel och med alla slags arbeten på marken korteligen, med tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra
[15] Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor—den ena hette Sifra, den andra Pua—som hjälpte barnaföderskorna,
[16] han sade: “När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter, då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett flickebarn, så må det leva.”
[17] Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.
[18] Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade till dem: “Varför gören I så och låten barnen leva?”
[19] Hjälpkvinnorna svarade Farao: “De hebreiska kvinnorna äro icke såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan kommer till dem, hava de fött.”
[20] Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade sig och blev mycket talrikt.
[21] Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus förkovras.
[22] Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: “Alla nyfödda gossebarn- skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.”