[1] I Benjamin levde en man som hette Kis, son till Abiel, son till Seror, son till Bekorat, son till Afia, son till en benjaminit; och han var en rik man.
[2] Han hade en son som hette Saul, en ståtlig och fager man; bland Israels barn fanns ingen man som var fagrare än han; han var huvudet högre än allt folket.
[3] Nu hade Kis’, Sauls faders, åsninnor kommit bort för honom; därför sade Kis till sin son Saul: “Tag med dig en av tjänarna och stå upp och gå åstad och sök efter åsninnorna.”
[4] Då gick han genom Efraims bergsbygd och därefter genom Salisalandet; men de funno dem icke. Så gingo de genom Saalimslandet, men där voro de icke; sedan gick han genom Benjamins land, men de funno dem icke heller där.
[5] När de så hade kommit in i Sufs land, sade Saul till tjänaren som han hade med sig: “Kom, låt oss gå hem igen; min fader kunde eljest, stället för att tänka på åsninnorna, bliva orolig för vår skull.”
[6] Men han svarade honom: “Se, i denna stad finnes en gudsman; han är en ansedd man; allt vad han säger, det sker. Låt oss nu gå dit; måhända kan han säga oss något om den färd vi hava företagit oss.”
[7] Då sade Saul till sin tjänare: “Men om vi gå dit, vad skola vi då taga med oss åt mannen? Brödet är ju slut i våra ränslar, och vi hava icke heller någon annan gåva att taga med oss åt gudsmannen. Eller vad hava vi väl?”
[8] Tjänaren svarade Saul ännu en gång och sade: “Se, här har jag i min ägo en fjärdedels sikel silver; den vill jag giva åt gudsmannen, för att han må säga oss vilken väg vi böra gå.”
[9] (Fordom sade man så i Israel, när man gick för att fråga Gud: “Kom, låt oss gå till siaren.” Ty den som man nu kallar profet kallade man fordom siare.)
[10] Saul sade till sin tjänare: “Ditt förslag är gott; kom, låt oss gå.” Så gingo de till staden där gudsmannen fanns.
[11] När de nu gingo uppför höjden där staden låg, träffade de några flickor som hade gått ut för att hämta vatten; dem frågade de: “Är siaren här?”
[12] De svarade dem och sade: “Ja, helt nära. Skynda dig nu, ty han har i dag kommit till staden; folket firar nämligen i dag en offerfest på offerhöjden.
[13] Om I nu gån in i staden, träffen I honom, innan han går upp på höjden till måltiden, ty folket äter icke, förrän han kommer. Han skall välsigna offret; först sedan begynna de inbjudna att äta. Gån därför nu ditupp, ty just nu kunnen I träffa honom.”
[14] Så gingo de upp till staden. Och just när de kommo in i staden, mötte de Samuel, som var stadd på väg upp till offerhöjden.
[15] Men dagen innan Saul kom hade HERREN uppenbarat för Samuel och sagt:
[16] “I morgon vid denna tid skall jag sända till dig en man från Benjamins land, och honom skall du smörja till furste över mitt folk Israel; han skall frälsa mitt folk ifrån filistéernas hand. Ty jag har sett till mitt folk, eftersom deras rop har kommit till mig.”
[17] När nu Samuel fick se Saul, gav HERREN honom den uppenbarelsen: “Se där är den man om vilken jag sade till dig: Denne skall styra mitt folk.”
[18] Men Saul gick fram till Samuel i porten och sade: “Säg mig var siaren bor.”
[19] Samuel svarade Saul och sade: “Jag är siaren. Gå före mig upp på offerhöjden, ty I skolen äta där med mig i dag. Men i morgon vill jag låta dig gå; och om allt vad du har på hjärtat vill jag giva dig besked.
[20] Och vad angår åsninnorna, som nu i tre dagar hava varit borta för dig, skall du icke bekymra dig för dem, ty de äro återfunna. Vem tillhör för övrigt allt vad härligt är i Israel, om icke dig och hela din faders hus?”
[21] Saul svarade och sade: “Jag är ju en benjaminit, från en av de minsta stammarna i Israel, och min släkt är ju den ringaste bland alla släkter i Benjamins stammar. Varför talar du då till mig på det sättet?”
[22] Men Samuel tog Saul och hans tjänare och förde dem upp i salen och gav dem plats överst bland de inbjudna, vilka voro vid pass trettio män.
[23] Och Samuel sade till kocken: “Giv hit det stycke som jag gav dig, och som jag sade att du skulle förvara hos dig.”
[24] Då tog kocken fram lårstycket med vad därtill hörde, och satte det fram för Saul; och Samuel sade: “Se, här sättes nu fram för dig det som har blivit sparat; ät därav. Ty just för denna stund blev det undanlagt åt dig, då när jag sade att jag hade inbjudit folket.” Så åt Saul den dagen med Samuel.
[25] Därefter gingo de ned från offerhöjden och in i staden. Sedan samtalade han med Saul uppe på taket.
[26] Men bittida följande dag, när morgonrodnaden gick upp, ropade Samuel uppåt taket till Saul och sade: “Stå upp, så vill jag ledsaga dig till vägs.” Då stod Saul upp, och de gingo båda åstad, han och Samuel.
[27] När de så voro på väg ned mot ändan av staden, sade Samuel till Saul: “Säg till tjänaren att han skall gå före oss”—och han fick gå—“men du själv må nu stanna här, så vill jag låta dig höra vad Gud har talat.”