[1] Så hände sig nu en dag att Jonatan, Sauls son, sade till sin vapendragare: “Kom, låt oss gå över till filistéernas utpost där på andra sidan.” Men han omtalade det icke för sin fader.
[2] Saul vistades då vid Gibeas gräns, under granatträdet i Migron, och folket som han hade hos sig utgjorde vid pass sex hundra man;
[3] och Ahia, son till Ahitub, som var broder till I-Kabod, son till Pinehas, son till Eli, HERRENS präst i Silo, har då efoden. Och folket visste icke om, att Jonatan hade gått bort.
[4] Men i passet, där Jonatan sökte gå över för att komma till filistéernas utpost, låg på vardera sidan en brant klippa; den ena hette Boses och den andra Sene.
[5] Den ena klippan reste sig i norr, mitt emot Mikmas, den andra i söder, mitt emot Geba.
[6] Och Jonatan sade till sin vapendragare: “Kom, låt oss gå över till dessa oomskurnas utpost, kanhända skall HERREN göra något för oss. Ty intet hindrar HERREN att giva seger genom få likasåväl som genom många.”
[7] Hans vapendragare svarade honom: “Gör allt vad du har i sinnet. Gå du åstad; jag följer dig vart du vill.”
[8] Då sade Jonatan: “Välan, vi skola gå över till männen där och laga så, att de få se oss.
[9] Om de då säga till oss så: ‘Stån stilla, till dess vi komma fram till eder’, då skola vi stanna där vi äro och icke stiga upp till dem.
[10] Om de däremot säga så: ‘Kommen hitupp till oss’, då skola vi stiga ditupp, ty då har HERREN givit dem i vår hand; detta skall för oss vara tecknet härtill.”
[11] När nu de två hade blivit synliga för filistéernas utpost, sade filistéerna: “Se, hebréerna krypa ut ur hålen där de hava gömt sig.”
[12] Därpå ropade utpostens manskap till Jonatan och hans vapendragare och sade: “Kommen hitupp till oss, så skola vi väl lära eder!” Då sade Jonatan till sin vapendragare: “Följ mig ditupp, ty HERREN har givit dem i Israels hand.”
[13] Och Jonatan klättrade på händer och fötter uppför, och hans vapendragare följde honom. Och de föllo för Jonatan; och hans vapendragare gick efter honom och gav dem dödsstöten.
[14] I det första anfallet nedgjorde så Jonatan och hans vapendragare vid pass tjugu män, på en sträcka av vid pass ett halvt plogland.
[15] Då uppstod förskräckelse i lägret på fältet och bland allt folket; utposterna och de som hade gått ut för att härja grepos ock av förskräckelse. Och marken darrade, så att en förskräckelse ifrån Gud uppstod.
[16] Och Sauls väktare i Gibea i Benjamin fingo se att hopen var i upplösning, och att man sprang hit och dit.
[17] Då sade Saul till folket som han hade hos sig: “Hållen mönstring och sen efter, vem som har gått ifrån oss.” När de då höllo mönstring, funno de att Jonatan och hans vapendragare icke voro där.
[18] Då sade Saul till Ahia: “För hit Guds ark.” Ty Guds ark fanns på den tiden bland Israels barn.
[19] Medan Saul ännu talade med prästen, tilltog larmet i filistéernas läger allt mer och mer. Då sade Saul till prästen: “Låt det vara.”
[20] Och Saul och allt det folk som han hade hos sig församlade sig och drogo till stridsplatsen; där fingo de se att den ene hade lyft sitt svärd mot den andre, så att en mycket stor förvirring hade uppstått.
[21] Och de hebréer som sedan gammalt lydde under filistéerna, och som hade dragit hitupp med dem och voro här och där i lägret, dessa slöto sig nu ock till de israeliter som anfördes av Saul och Jonatan.
[22] Och när de israeliter som hade gömt sig i Efraims bergsbygd hörde att filistéerna flydde, satte alla dessa också efter dem och deltogo i striden.
[23] Så gav HERREN Israel seger på den dagen, och striden fortsattes ända bortom Bet-Aven.
[24] När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul folket med följande ed: “Förbannad vare den man som förtär någon föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina fiender.” Så smakade då ingen av folket någon föda.
[25] Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på marken.
[26] Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till munnen, ty folket fruktade för eden.
[27] Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till munnen; då kunde hans ögon åter se klart.
[28] Men en man bland folket tog till orda och sade: “Din fader har bundit folket med en dyr ed och sagt: ‘Förbannad vare den man som dag förtär någon föda.’” Och folket var uttröttat.
[29] Jonatan svarade: “Min fader har därmed dragit olycka över landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag smakade något litet av honungen här.
[30] Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de hade tagit från sina fiender—huru mycket större skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!”
[31] Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat.
[32] Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet med blodet i.
[33] När man berättade detta för Saul och sade: “Se, folket syndar mot HERREN genom att äta kött med blodet i”, utropade han: “I haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor sten.”
[34] Och Saul sade vidare: “Gån ut bland folket och sägen till dem ‘Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet med blodet i.’” Då förde allt folket, var och en med egen hand, om natten fram sina oxar och slaktade dem där.
[35] Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första altare som han byggde åt HERREN.
[36] Och Saul sade: “Låt oss i natt draga ned och förfölja filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem bliver kvar.” De svarade: “Gör allt vad dig täckes.” Men prästen sade: “Låt oss träda fram hit till Gud.”
[37] Då frågade Saul Gud: “Skall jag draga ned och förfölja filistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?” Men han gav honom intet svar den dagen.
[38] Då sade Saul: “Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har blivit begången.
[39] Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.” Men ingen bland allt folket svarade honom.
[40] Då sade han till hela Israel: “Ställen I eder på ena sidan, så vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.” Folket svarade Saul: “Gör vad dig täckes.”
[41] Och Saul sade till HERREN, “Israels Gud: “Låt sanningen komma i dagen.” Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick fritt.
[42] Saul sade: “Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.” Då träffades Jonatan av lotten.
[43] Saul sade till Jonatan: “Omtala för mig vad du har gjort.” Då omtalade Jonatan det för honom och sade: “Med ändan av staven som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå—och så skall jag nu dö!”
[44] Saul svarade: “Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste döden dö, Jonatan.”
[45] Men folket sade till Saul: “Skulle Jonatan dö, han som har förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERREN lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty med Guds hjälp har han i dag utfört detta.” Och folket köpte Jonatan fri ifrån döden.
[46] Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna; filistéerna begåvo sig ock hem till sitt.
[47] När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem.
[48] Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel från dess plundrares hand.
[49] Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.
[50] Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas’ dotter. Hans härhövitsman hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder.
[51] Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till Abiel.
[52] Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog han honom i sin tjänst.