[1] Till de äldste bland eder ställer jag nu denna förmaning, jag som själv är en av de äldste och en som vittnar om Kristi lidanden, och som jämväl har del i den härlighet som kommer att uppenbaras:
[2] Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård, varen det icke av tvång, utan av fri vilja, icke för slem vinnings skull, utan med villigt hjärta.
[3] Uppträden icke såsom herrar över edra församlingar, utan bliven föredömen för hjorden.
[4] Då skolen I, när Överherden uppenbaras, undfå härlighetens oförvissneliga segerkrans.
[5] Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de äldre. Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra, ödmjukheten såsom en tjänardräkt. Ty “Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd”.
[6] Ödmjuken eder alltså under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid.
[7] Och “kasten alla edra bekymmer på honom”, ty han har omsorg om eder.
[8] Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka.
[9] Stån honom emot, fasta i tron, och veten att samma lidanden vederfaras edra bröder här i världen.
[10] Men all nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus, sedan I en liten tid haven lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder.
[11] Honom tillhör väldet i evigheternas evigheter. Amen.
[12] Genom Silvanus, eder trogne broder—för en sådan håller jag honom nämligen—har jag nu i korthet skrivit detta, för att förmana eder, och för att betyga att den nåd I stån i är Guds rätta nåd.
[13] Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar eder. Så gör ock min son Markus.
[14] Hälsen varandra med en kärlekens kyss. Frid vare med eder alla som ären i Kristus.