[1] Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina hustrurs vandel bliva vunna utan ord,
[2] när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.
[3] Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder klädedräkt.
[4] Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud.
[5] På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.
[6] Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom “herre”; och hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke låten eder förskräckas av något.
[7] Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade.
[8] Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.
[9] Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen få välsignelse till arvedel.
[10] Ty “den som vill älska livet och se goda dagar, han avhålle sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek;
[11] han vände sig bort ifrån det som är ont, och göre vad gott är, han söke friden, och trakte därefter
[12] Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron till deras bön. Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda”.
[13] Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för det som är gott?
[14] Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock saliga. “Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke förskräckas;
[15] nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.” Och I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan
[16] och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.
[17] Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara Guds vilja, än att lida för onda.
[18] Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande.
[19] I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar som höllos i fängelse,
[20] för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få—allenast åtta personer—blevo frälsta genom vatten.
[21] Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten—nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete—i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,
[22] hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda.