[1] Så läggen då bort all ondska och allt svek så ock skrymteri och avund och allt förtal.
[2] Och då I nu ären nyfödda barn, så längten efter att få den andliga oförfalskade mjölken, på det att I genom den mån växa upp till frälsning,
[3] om I annars haven “smakat att Herren är god”.
[4] Och kommen till honom, den levande stenen, som väl av människor är förkastad, men inför Gud är “utvald och dyrbar”;
[5] och låten eder själva såsom levande stenar uppbyggas till ett andligt hus, så att I bliven ett “heligt prästerskap”, som skall frambära andliga offer, vilka genom Jesus Kristus äro välbehagliga för Gud.
[6] Det heter nämligen på ett ställe i skriften: “Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall icke komma på skam.”
[7] För eder, I som tron, är stenen alltså dyrbar, men för sådana som icke tro “har den sten som byggningsmännen förkastade blivit en hörnsten”,
[8] som är “en stötesten och en klippa till fall”. Eftersom de icke hörsamma ordet, stöta de sig; så var det ock bestämt om dem.
[9] I åter ären “ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk”, för att I skolen förkunna hans härliga gärningar, hans som har kallat eder från mörkret till sitt underbara ljus.
[10] I som förut “icke voren ett folk”, men nu ären “ett Guds folk”, I som “icke haden fått någon barmhärtighet”, men nu “haven fått barmhärtighet”.
[11] Mina älskade, jag förmanar eder såsom “gäster och främlingar” att taga eder till vara för de köttsliga begärelserna, vilka föra krig mot själen.
[12] Och fören en god vandel bland hedningarna, på det att dessa, om de i någon sak förtala eder såsom illgärningsmän, nu i stället, när de skåda edra goda gärningar, må för dessas skull prisa Gud på den dag då han söker dem.
[13] Varen underdåniga all mänsklig ordning för Herrens skull, vare sig det är konungen, såsom den överste härskaren,
[14] eller det är landshövdingarna, som ju äro sända av honom för att straffa dem som göra vad ont är och för att prisa dem som göra vad gott är.
[15] Ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen stoppa munnen till på oförståndiga och fåkunniga människor.
[16] I ären ju fria, dock icke som om I haden friheten för att därmed överskyla ondskan, utan såsom Guds tjänare.
[17] Bevisen var man ära, älsken bröderna, “frukten Gud, ären konungen”.
[18] I tjänare, underordnen eder edra herrar med all fruktan, icke allenast de goda och milda, utan också de obilliga.
[19] Ty det är välbehagligt för Gud, om någon, med honom för ögonen, tåligt uthärdar sina vedervärdigheter, när han får lida oförskylt.
[20] Ty vad berömligt är däri att I bevisen tålamod, när I för edra synders skull fån uppbära hugg och slag? Men om I bevisen tålamod, när I fån lida för goda gärningars skull, då är detta välbehaglig för Gud.
[21] Ty därtill ären I kallade, då ju Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder en förebild, på det att I skullen följa honom och vandra i hans fotspår.
[22] “Han hade ingen synd gjort, och intet svek fanns i hans mun.
[23] När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led, hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.
[24] Och “våra synder bar han” i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort ifrån synderna och leva för rättfärdigheten; och “genom hans sår haven I blivit helade”.
[25] Ty I “gingen vilse såsom får”, men nu haven I vänt om till edra själars herde och vårdare.