[1] Vad åter angår kött från avgudaoffer, så känna vi nog det talet: “Alla hava vi ‘kunskap’*.” “Kunskapen” uppblåser, men kärleken uppbygger.
[2] Om någon menar sig hava fått någon “kunskap”, så har han ännu icke fått kunskap på sådant sätt som han borde hava.
[3] Men den som älskar Gud, han är känd av honom.
[4] Vad alltså angår ätandet av kött från avgudaoffer, så säger jag detta: Vi veta visserligen att ingen avgud finnes till i världen, och att det icke finnes mer än en enda Gud.
[5] Ty om ock några så kallade gudar skulle finnas, vare sig i himmelen eller på jorden—och det finnes ju många “gudar” och många “herrar”—
[6] så finnes dock för oss allenast en enda Gud: Fadern, av vilken allt är, och till vilken vi själva äro, och en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allt är, och genom vilken vi själva äro.
[7] Dock, icke alla hava denna kunskap, utan somliga, som äro vana att ännu alltjämt tänka på avguden, äta köttet såsom avgudaofferskött. Och eftersom deras samvete är svagt, bliver det härigenom befläckat.
[8] Men maten skall icke avgöra vår ställning till Gud. Avhålla vi oss från att äta, så bliva vi icke därigenom sämre; äta vi, så bliva vi icke därigenom bättre.
[9] Sen likväl till, att denna eder frihet icke till äventyrs bliver en stötesten för de svaga.
[10] Ty om någon får se dig, som har undfått “kunskap”, ligga till bords i ett avgudahus, skall då icke hans samvete, om han är svag, därav “bliva uppbyggt” på det sätt att han äter köttet från avgudaoffer?
[11] Genom din “kunskap” går ju då den svage förlorad—han, din broder, som Kristus har lidit döden för.
[12] Om I på sådant sätt synden mot bröderna och såren deras svaga samveten, då synden I mot Kristus själv.
[13] Därför, om maten kan bliva min broder till fall, så vill jag sannerligen hellre för alltid avstå från att äta kött, på det att jag icke må bliva min broder till fall.