[1] Varen I mina efterföljare, såsom jag är Kristi.
[2] Jag prisar eder för det att I i alla stycken haven mig i minne och hållen fast vid mina lärdomar, såsom de äro eder givna av mig.
[3] Men jag vill att I skolen inse detta, att Kristus är envar mans huvud, och att mannen är kvinnans huvud, och att Gud är Kristi huvud.
[4] Var och en man som har sitt huvud betäckt, när han beder eller profeterar, han vanärar sitt huvud.
[5] Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud, ty det är då alldeles som om hon hade sitt hår avrakat.
[6] Om en kvinna icke vill hölja sig, så kan hon lika väl låta skära av sitt hår; men eftersom det är en skam för en kvinna att låta skära av sitt hår eller att låta raka av det, så må hon hölja sig.
[7] En man är icke pliktig att hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och återspeglar hans härlighet, då kvinnan däremot återspeglar mannens härlighet.
[8] Ty mannen är icke av kvinnan, utan kvinnan av mannen.
[9] Icke heller skapades mannen för kvinnans skull, utan kvinnan för mannens skull.
[10] Därför bör kvinnan på sitt huvud hava en “makt”, för änglarnas skull.
[11] Dock är det i Herren så, att varken kvinnan är till utan mannen, eller mannen utan kvinnan.
[12] Ty såsom kvinnan är av mannen, så är ock mannen genom kvinnan; men alltsammans är av Gud. —
[13] Dömen själva: höves det en kvinnan att ohöljd bedja till Gud?
[14] Lär icke själva naturen eder att det länder en man till vanheder, om han har långt hår,
[15] men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår? Håret är ju henne givet såsom slöja.
[16] Om nu likväl någon vill vara genstridig, så mån han veta att vi för vår del icke hava en sådan sedvänja, ej heller andra Guds församlingar.
[17] Detta bjuder jag eder nu. Men vad jag icke kan prisa är att I kommen tillsammans, icke till förbättring, utan till försämring.
[18] Ty först och främst hör jag sägas att vid edra församlingsmöten söndringar yppa sig bland eder. Och till en del tror jag att så är.
[19] Ty partier måste ju finnas bland eder, för att det skall bliva uppenbart vilka bland eder som hålla provet.
[20] När I alltså kommen tillsammans med varandra, kan ingen Herrens måltid hållas;
[21] ty vid måltiden tager var och en i förväg själv den mat han har medfört, och så får den ene hungra, medan den andre får för mycket.
[22] Haven I då icke edra hem, där I kunnen äta ock dricka? Eller är det så, att I förakten Guds församling och viljen komma dem att blygas, som intet hava? Vad skall jag då säga till eder? Skall jag prisa eder? Nej, i detta stycke prisar jag eder icke.
[23] Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd
[24] och tackade Gud och bröt det och sade: “Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.”
[25] Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: “Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.”
[26] Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.
[27] Den som nu på ett ovärdigt sätt äter detta bröd eller dricker Herrens kalk, han försyndar sig på Herrens lekamen och blod.
[28] Pröve då människan sig själv, och äte så av brödet och dricke av kalken.
[29] Ty den som äter och dricker, utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.
[30] Därför finnas ock bland eder många som äro svaga och sjuka, och ganska många äro avsomnade.
[31] Om vi ginge till doms med oss själva, så bleve vi icke dömda.
[32] Men då vi nu bliva dömda, så är detta en Herrens tuktan, som drabbar oss, för att vi icke skola bliva fördömda tillika med världen.
[33] Alltså, mina bröder, när I kommen tillsammans för att hålla måltid, så vänten på varandra.
[34] Om någon är hungrig, då må han äta hemma, så att eder sammankomst icke bliver eder till en dom. Om det övriga skall jag förordna, när jag kommer.